Måndag morgon: Gräla mera!
”– De är heltidsanställda fotbollsspelare. De sysslar inte med annat än att spela fotboll. Då kan man väl begära att de skall kunna slå en passning eller träffa målramen!
– Hör här. Vilka lag som helst kan drabbas av en tillfällig motgång. Det låser sig, spelarna kommer inte upp i sin normala prestanda. Men plötsligt svänger det igen. Ett förlösande mål, och en seger, och plötsligt sitter de gamla takterna igen.”
Ibland är det skönt med ett rejält gräl. Det väcker liksom en till liv, och kan i vissa fall vara direkt upplyftande. Ta det här med Malmö FF till exempel. Just nu bråkas det ganska mycket om MFF. Är laget i kris eller inte? Är Sören Åkeby verkligen rätt man för klubben? Ja, ni vet.
– Visst fan är det kris, säger någon och fortsätter upprört: Det räcker ju att titta i tabellen. Inte en vinst på de sex senaste! Och på Malmö Stadion har det inte blivit en trepoängare sedan april! Om inte det kan kallas kris, ja då vete gudarna!
En annan kontrar:
– Du, kan vi ta ett par segrar nu så skall du se. De andra lagen tappar förr eller senare, och då är vi fortfarande med på allvar. Och dessutom såg det sett rätt hyfsat ut mot Djurgården och HIF. Så kom inte och snacka om kris!
– Jamen, en niondeplacering… Titta på truppen som Åkeby har att jobba med… Gamla rutinerade proffs som Daniel, Anders, Yksel, Jonatan, Junior… Du har Skoog och Höiland... Du har talanger som Toivonen, Labinot, Safari… Och ändå funkar det inte! Passningar i knähöjd, och skott på mål fullständigt utan precision. De är heltidsanställda fotbollsspelare. De sysslar inte med annat än att spela fotboll. Då kan man väl begära att de skall kunna slå en passning eller träffa målramen!
– Hör här. Vilka lag som helst kan drabbas av en tillfällig motgång. Det låser sig, spelarna kommer inte upp i sin normala prestanda. Men plötsligt svänger det igen. Ett förlösande mål, och en seger, och plötsligt sitter de gamla takterna igen. Det har hänt förr, och det kommer att hända igen. Tro mig. Såg du andra halvleken mot Djurgården? Då började det hända grejer. De är på väg, skall du se.
– En halvlek är ingen halvlek. Dessutom backade Djurgården hem. De lät MFF ha bollen, och riktade in sig på att försvara den pinne de hade. Klart att MFF såg starka ut då. Nej du, det är kört. Alla vet det – spel spelarna, tränarna, ledningen – men ingen vågar säga som det är. I Malmö FF, liksom i andra klubbar, uttrycker man lojalitet genom att blunda, knipa käft och inte låtsas om problemen. Man förnekar de helt enkelt. Eller skyller på annat som dåliga träningsfaciliteter, medias hets, de otåliga fansen, och gud vet vad.
– Auja, nu är du orättvis.
– Det är jag inte alls…
Osv. Osv.
Så där ser det ut, och så har det sett ut ett bra tag nu. Argumenten haglar, och motståndarna stångar sig blodiga för att kamma hem vinsten. Den som handlar om att ha rätt. Men det finns ingen som kan vinna, av den enkla anledningen att det inte finns en sanning.
Och därför kommer det alltid att jiddras. I såväl med- som motgång. Och egentligen – är det inte ganska kul att det är så här? Lite liv i luckan. Lite friska vindar. För tänk om alla tyckte samma sak. Tänk om alla var så rörande överens om allting: Vi älskar MFF i med- och motgång. Halleluja! Eller: Fan vad MFF är dåliga! Det spelar ingen roll om de är bra – de är dåliga ändå!
Antingen eller, liksom. Så trist det hade varit då.
Så fortsätt att gräla, gott folk. Det blir så mycket roligare då.
