Upp till knäna i skit
Det gick vägen mot HBK och Malmö FF bättrade på sin bortastatistik ytterligare. På hemmaplan har det inte sett lika vackert ut, och totalt sett har mycket liknat skit. Efter ett och ett halvt år måsta jag erkänna att jag har varit naiv.
När en geolog för en tid sedan hittade ett nytt fossil på Gotland döpte han det efter Lemmy Kilmister i Motörhead. Enligt Motörheads turnémanager vid tillfället hade det fått Lemmy att känna sig lite dammig. Fyndet bestod av käkdelarna från fossila havsborstmaskar som levde för ungefär 428 miljoner år sedan.
Så, vafan har detta med Malmö FF att göra? Tja, vi har begåvats med en tränare som allt mer framstår som fossilernas generalfossil. En man som gräver så djupt i myllan efter bortförklaringar att han till och med attackerar kvaliteten på träningsplanerna. Det är skrämmande, oavsett tre trevliga strutar på Örjans Vall.
De problem som finns i MFF idag tycks hela tiden befinna sig utanför Åkebys egna aktionsradie. Är det inte individuella spelare som hängs ut, så är det kollektivets mentala bitar som brister. Är det inte skador i truppen så är det alltså pissiga träningsmattor. Sören Åkeby verkar utrustad med ett skal hårt som käken på en havsbortsmask. Ett skal som bara tycks släppa ut, men aldrig släppa in.
Jag var oerhört positiv när Åkeby presenterades förra året. Det baserade jag helt generellt på att han liknade en brittiskt pubtuffing med kraft i nyporna. Nu jävlar blir det åka av, tänkte jag. Ett och ett halvt år senare kan jag bara kallt konstatera att det inte blivit mycket åka av. Problemet i Malmö FF kan ringas in allt mer. Cirkeln blir snävare och snävare, och i centrum av denna cirkel står han, mannen jag faktiskt trodde på. Gnällande åt höger och vänster, med armarna uppgivet viftande.
Jag kan inte låta bli att tänka på den där scenen i Star Wars, med avfallskompressorn som hotar att krossa Chewbacca, Luke, Han Solo och prinsessan Leia. Väggarna som närmar sig från alla håll. De står bokstavligt upp till knäna i skit. Antingen lyckas de finna en väg ut, eller så blir det bara lite sopsmulor av allihop. Just nu befinner sig Sören Åkeby i den där avfallskompressorn. Han har sökt av varje millimeter av de där väggarna efter en spricka, en tänkbar utgång, med fasan stegrande i ögonen. Segern mot Halmstad öppnade en glipa i plåten, men den är för liten för Åkeby att klämma sig igenom. Och det är för sent för att rädda min krossade bild.
Miljoner år gamla så kallade skolekodonter på havsbottnen, eller håriga Wookiees i yttre rymdens sopkompressorer. Någonstans mittemellan dessa två (o)verkligheter landar mina associationer till Sören Åkeby idag. Från pubtuffing till fossil. Det känns tungt att erkänna det, men jag har varit blind, godtrogen och naiv. No more.
- - - - - - - - - - - - - - - - -
Visst, det är något otajmat att spy galla så här dagen efter en skön seger, och ämnet är utjatat. Men det tryck och den ilska som legat inkapslad i magen nådde liksom maxgränsen. Och det är till stor del Sören Åkeby som under sin tid i klubben byggt upp denna bombkapsel. Nu lämnar jag ämnet därhän och lovar heligt att inte återkomma till det igen. Möjligtvis med undantag av en gigantisk pudel i slutet av oktober…