Det var ingen vacker seger igår, men det var en vacker seger.
Det var inget vackert spel. Frånsett korta stunder som kan räknas i nanosekunder. Men ibland hettade det till och intentionerna var lysande. Nåja, lysande var kanske att ta i. Jag ändrar mig. Intentionerna fanns där. Det får räcka så. Och en intention, som tog steget fullt ut och blev en realitet, räckte. 1-0. Knappt. Men än sen. 1-0 och tre poäng. Det är poängen som räknas.
Ibland var det så jag ville ställa mig upp och skrika rakt ut i nöd, men jag gjorde det inte. Det var så ögonen blödde av förtvivlan över spelet. Hemma på Stadion mot ett Örgryte som ligger många poäng efter oss, självklart vill jag se bländande fotboll, vackra uppvisningar, nätt kortpassningsspel,
undersköna mål, många mål, kämpatakter. Men det blev inte riktigt så igår.
Varför kan vi diskutera till döddagar, ingen verkar veta, fast teorierna är många. En sak, spelarna i de himmelsblå tröjorna nere på den gröna gräsmattan verkar inte tycka det är roligt att spela fotboll just nu. Som vore de tagna av stundens allvar. Efter halvtidsvilan kom motståndarna ut först, sen Skoog och sen ingen. Det var nästan som om de andra tio i laget hellre hade velat bli kvar i omklädningsrummet. Skoog markerade genom att springa ut på planen att det här ska bli skoj, nu jävlar ska vi vinna. De andra lommade ut med sänkta huvuden och tänkte på omklädningsrummets frid.
Men det blev ett mål till slut, och vinst. Och jag förstår att många inte håller med mig. Men en seger efter rätt klent spel med många rädda spelare är en otroligt vacker seger. När inget fungerar, eller väldigt lite, och man ändå lyckas med en enda värdefull passning och en enda värdefull chip, alldeles lagom hård, och det blir seger, så är det något storartat över det. Vi vet att laget innehåller mycket klass. Spelarna själva vet det. Igår fungerade inget men vi vann, och det mina vänner, är också ett tecken på klass.
Och hur mycket jag än vill se vackra passningar och bländande mål och allt det där, så är det rätt jävla underbart med en 1-0 seger. Det är så lagom, det är så jobbigt för det andra laget, det räcker ju så precis. Som en god vän till mig säger, det finns inget som en seger med 1-0 efter ett självmål.
Det ligger en del i det.
Ibland är det som om vissa på läktarna tror de har köpt biljett till Cirkus Scott (finns den fortfarande förresten) i stället för en allsvensk fotbollsmatch. Man förväntar sig det ena spektakulära numret efter det andra. Man ska få jubla och gapa och när nittio minuter gått går man därifrån med ett leende på läpparna. Har man minsann inte lagt ut pengar på föreställningen, så säg? Det är fullt förståeligt.
När det ena spektakulära numret efter det andra uteblir, som igår och som ibland tidigare under säsongen, så förvandlas folk till pöbel och hade man levt för några hundra år sen hade man kastat ruttna ägg och tomater på ensemblen. Nu buar man och kastar glåpord som utanför Stadions fula väggar hade kunnat rendera ett besök i tinget för ärekränkning. Det är oförståeligt.
Vissa kallar sig supportrar men gör tyvärr mest skada för laget. Att en spelare som Hasse Mattisson faktiskt bryr sig om att tacka publiken gör honom stor. Han får skit när han byts in, han får skit när hans passningar är för dåliga, han får skit när han byts ut, han får i stort sett skit för allt han gör. Men ändå tackar han publiken. Det är, som sagt, rätt stort. Och drevet börjar nu inkludera också andra. Att Skoog varit vår bästa spelare att antal säsonger nu är bortglömt. Han har varit i en konstant formtopp och vi har tagit det för givet. Nu befinner sig hans form nere vid anklarna och det är inte särskilt djup psykologi att förstå att han behöver uppmuntran och applåder. I stället beter sig vissa precis som de barn som i brist på bättre förstånd och kanske andra orsaker mobbar andra barn.
Men vad kan vi vuxna skylla på? Vad kan vi vuxna mobbare skylla på? Lidelse? För många öl? Rus efter framgång? Jag vet inte, tycker mest det är så beklämmande. Ibland undrar jag om vissa supportrar förtjänar Malmö FF.