Sören, gå själv!
"Men att gå själv och slippa nesan att få sparken borde finnas där som ett alternativ. Fast den biten lärde man antagligen inte ut på någon steg-utbildning tränare går på."
Där jag sitter, vid ett bord med datorn framför mig, kan jag se ut genom fönstret, upp mot himlen. De gråsvarta molnen liksom flyger fram i den hårda vinden, österut. I gliporna som ändå finns ser man den vackraste färgen, den himmelsblå. Den tycks kämpa om min uppmärksamhet, och väljer jag att vända bort blicken kan den försvinna. Så skör är den denna eftermiddag. Den himmelsblå färgen.
Jag är egentligen inte förvånad efter förlusten igår mot AIK. Egentligen borde ingen vara det. Jag har inte sett mycket i år som skulle tyda på en framskjuten placering, än mindre en vinst borta mot ett på självförtroende och kunnande uppumpat AIK. Jag läser idag om att det är dags att sparka Sören Åkeby. Han fick två veckors respit från den värsta avskeds-hetsen, men nu är den i full blom på nytt.
Själv anser jag att det är dags för Sören Åkeby att med huvudet högt förklara att han inte har något mer att ge det här laget, och följaktligen lämna föreningen Malmö FF med viss stolthet kvar. Jag betvivlar att han gör det. Tränare tycks vara ett sällsamt envist släkte. Det finns inte i deras språkbruk att ge upp. Klokhet eller idioti? Troligtvis ett överlevnadsdrag. Men att gå själv och slippa nesan att få sparken borde finnas där som ett alternativ. Fast den biten lärde man antagligen inte ut på någon steg-utbildning tränare går på.
Jag förespråkar långsiktighet. Men jag vill inte utesluta viss framgång för det. Hade jag anat tendenser till framåtskridande i Malmö FF:s spel under Sören Åkebys ledning hade jag velat se honom kvar. Låta honom få tiden att sätta sin prägel på Malmö FF. Faktum är att efter matchen mot HBK på Örjans Vall, lekte jag i bilen hem med tanken på en krönika i ämnet ”Låt Sören jobba på”. Så kan en vinst göra med en människa.
Men så lekte han tombola med laguppställningen mot Brommapojkarna och spelet som följde var därefter (BP – BP! - borde ha lett med några mål efter första 45 minuterna). Allt var alltså som vanligt igen, detta annus horribilis. Krönikan ”Låt Sören jobba på” ligger på is, minst sagt. Och den optimism jag intalade mig inför matchen mot AK var inget annat än en chimär. Som jag hade befarat, men inte ville tro på.
Egentligen skulle jag inte vilja och sitta och skriva det här. Jag tycker synd om människan Sören Åkeby. Att vara så illa omtyckt hos så många måste vara mycket värre än vad vi andra kan ana. Mitt hjärta blöder verkligen för honom. Men det är ju nu så att han är mer än människan, han är även tränaren Sören Åkeby. Och det är tränaren Sören som jag vill ska ta sitt förnuft till fånga och avgå redan nu, så att Malmö FF kan börja på något nytt. Så att människan Sören kan börja på något nytt. Jag tror bägge parter skulle vinna på det.
Jag ser ut genom fönstret här där jag sitter. De gråa molnen, nästan svarta, skingras lite mer för en stund. Jag ser en ljusblå himmel. Skymningen närmar sig så sakteliga, men än kan jag se den vackraste av färger.