En biffstek i Rågsved
Det finns tillfällen då man måste tillåta sig själv att ge upp för en stund, ta en paus från sig själv och allvaret och hela jävla förnekelsecirkusen. Om inte annat för att undgå att bli galen.
För andra gången i mitt 10-åriga MFF-liv lämnar jag en match innan slutsignalen. Ett väl valt tillfälle med flera goda argument; nedkyld av det obarmhärtiga regnet, besviken över det obarmhärtigt ineffektiva Malmö FF, och även lite fegt kalkylerande för att slippa trängas med 10.000 obarmhärtiga gnagare på tunnelbanan. Jag missade alltså Toivonens tröstmål, som knappast innebar någon tröst. Jag missade alltså hyllningarna till laget efter matchen, om där mot förmodan förekom några.
Fram till avspark hade det varit en bra dag. Solen tog sikte på After i Gamla stan, och med temperaturen steg också de orealistiska förhoppningarna. Trots en något spänd stämning och mycket samtalande om ytterligare pubstormningar blev det en förträfflig stund i den tidiga eftermiddagen. När jag gick på dass passerade jag supporterpoliserna som satt inne i dunklet och kollande på VM i fridrott. Tillbaka på uteserveringen berättade min ölbroder Pavel att vakten hade uppmanat dem att ”Om jag säger till så går ni in!” Det fanns det aldrig någon anledning till. Ölen var kalla och osten på våra nachos var extra seg. Vattnet glittrade och himlen bar den färg vi alla älskar så högt.
Well, well. Solen gick i moln och upplevelserna på nationalarenan var anti-upplevelser. Jag borde ha anat det redan när ett ishockeylag klev in på gräsmattan och intervjuades i vad som kändes som tre timmar, jag borde ha anat det redan när speakern presenterade huvuddomaen som ”en kär gammal bekant”. Jag borde ha anat.
Well, well. Är det något jag har lärt mig de senaste månaderna är det att bli besviken – och till viss del också att hantera den där besvikelsen. Det är jävligt tungt men jag försöker att inte längre låta det ta överhanden och förstöra min övriga vardag.
Mindre än en timme efter matchen sitter jag och Pavel på Pub Oasen i Rågsved. En biffstek med bernaiesås i kvällningen, ölglasen immiga och de lokala alkisarna kärvänligt gnabbande vid bordet intill. Solen sjunker sakta bakom höghusen i den södra förorten likt en scen ur Ebba The Movie.
När vi promenerar hemåt mot vårt tillfälliga logi nynnar jag ”Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp!” Men sanningen att säga så var det precis vad jag gjorde i 81:a minuten på Råsunda. Jag gav upp. Där och då gick luften ur ballongen som jag på något märkligt jävla vis hållit i luften så länge. Där och då tog jag mig rätten att vända MFF ryggen tio minuter före full tid. Där och då tog jag mig friheten att ge fan i att sörja och gräva ner mig. Det är inte snyggt, men jag är övertygad om att man behöver sådana ögonblick emellanåt.
Nu återstår bara den gamla klychan att ge sig upp i sadeln igen så fort som möjligt. Gissningsvis redan mot Trellehåla, med betoning på gissningsvis.
