Jocke på hugget och Labinot skadad
MFF genomförde ett hårt intensivt bollpass på tisdagsmorgonen. I löst tungsprunget gräs var det framför allt en mittfältare som höjde sig ur mängden, Jocke Nilsson. En annan mittfältare höll dessvärre till inomhus, Labinot Harbuzi.
Det var länge sedan jag upplevde en träning med samma intensitet och vilja att vinna i varje specifik situation som den dagens bollpass gav uttryck för. Det lösa blöta gräset var svårbemästrat och mer än en gång såg man hur spelare vred sig i frustration över att inte lyckas med exakt det de företog sig, men lika många gånger såg man spelare som bet ihop och kastade sig in i närkamper och fighter trots att underlaget lämnade övrigt att önska.
Intentionerna var bra, och farten och motivationen hos spelarna var fantastiskt bra. Någon gång kanske lite för bra. Som då Dixon bärsärkagalet kastade sig in med sulorna före mot Robin Nilsson och fick Alf att kort därefter ryta, ”jag vill inte se några raka ben och armbågar, eller sånt skit.”
Ett antal spelare är som bekant på diverse landskampsläger, så för att få till ett ordentligt tvåmålsspel hade Åkeby & co kallat in tre juniorer. Backen Jasmin Sudic, mittfältaren Erdin Demir och anfallaren Agon Mehmeti. Detta resulterade i en trupp på arton man som delade upp sig i följande två lag:
Håkan Svensson
Jasmin Sudic, Anders Andersson, Christian Järdler
Babis Stefanidis, Robin Nilsson, Behrang Safari
Guillermo Molins, Niklas Skoog
Jonas Sandqvist (Röda)
Ulrich Vinzents, Jimmy Dixon, Gabriel
Yksel Osmanovski, Jocke Nilsson, Erdin Demir
Junior, Agon Mehmeti
Lagen följdes åt målmässigt under hela matchen även om det röda laget i ärlighetens namn stod för merparten av det konstruktiva och eleganta spelet. Här bjöds på många fina kombinationer, fruktsamma väggspel och eleganta avslut.
Generalen på mitten var Jocke Nilsson vars klockrena brytningar och minutiösa framspelningar utgjorde grogrunden för Juniors framgångar på topp. Junior måste ha gjort tre fjärdedelar av sitt lags mål. Hans effektivitet i anfallszonen var verkligen imponerande.
Niklas Skoog i svart hade det däremot jobbigare. Avsluten ville inte hitta nätmaskorna. Flera gånger slog Niklas ut med armarna över att inte ha fått bollen där han ville ha den, eller över egna taffliga försök att göra något vettigt med den. Men likväl lyckades alltså de svarta hålla jämna steg.
Dagens träning var av sådan art att ingen i truppen ville se sig besegrad eller ens gå med på ett oavgjort resultat. Det hade smällts på alltför friskt, viljan att vinna hos individen hade varit alltför stor. Sudden Death beordrades och härifrån gick de röda segrande efter en retligt enkel petning av Yksel.
Sammanfattningsvis en mycket bra och glädjande träning med endast ett mörkt moln över sig. Månadens bästa spelare, Labinot Harbuzi, saknades på grund av skada.
- Jag ska röntga ljumsken nu i dagarna så får vi se hur illa det är.
Vad säger Dahan?
- Han tror att det är en bristning.
Hur gick det här till?
- Det var under en träning med U21. Jag försökte hålla kvar bollen med benet utsträckt och då högg det till.
Och hur länge väntas du vara borta?
- Ingen aning. Vill det sig illa kan det bli tre, fyra veckor.
Räkna alltså inte med Labinot Harbuzi mot Örebro. Ett stort avbräck. Men nog ska vi kunna tvinga ner ÖSK även utan vårt mittfältsgeni.
