Himmelsblå legender: Ingvar Rydell
Ingvar Rydell - mannen med kanoner i båda fötterna.
Han kom som en främling en septemberdag
och hade sina fotbollsskor i en resväska
Rydell hette han och var sänd till MFF
för att göra mål
På det väldiga Olympiastadion i Berlin retar Mr Owens gallfeber på Herr Schickelgruber. På den för tillfället hopsnickrade läktaren i Billingsfors sitter lille Ingvar tillsammans med sin storebror och ytterligare 5000 personer och ser hemmalaget vinna med 2-1. Detta är Ingvar Rydells första kontakt med Malmö FF. Att MFF sedan vinner returen med 4-1 är, som Kipling sa, en annan historia.
Ett decennium senare når ändå Billingsfors sitt mål när klubben uppnår allsvensk status.
En kort och olycklig konfrontation med societeten slutar med endast tre inspelade poäng, och därmed belägger klubben (för alla tider?) sista platsen i maratontabellen. Billingsfors IK drar sig tillbaka till säkrare mark, men Ingvar Rydell höjer blicken mot nationell ryktbarhet.
I Londonolympiadens år 1948, har MFF i det närmaste rustat färdigt för att detronisera suveränerna IFK Norrköping från den allsvenska tronen. En liten pusselbit saknas. En riktigt tung centertank, en målskytt, med en Gunnar Nordahlsk hästspark. Då infinner sig (på Erik Nilssons rekommendationer) denna spelare från trakter långt, långt bortifrån.
Han är lång, kraftig och har mörkt hår. Han pratar, som vi smågrabbar tycker, konstigt. Som dom där spelarna i bortalagen som inte kan spela fotboll, enligt vår sakkunniga bedömning.
I Malmö FF pratar man malmöitiska, eller i värsta fall någon annan skånsk dialekt. Ingvar Rydell var för oss betydligt mer exotisk än någonsin våra afrikanska eller brasilianska spelare är i dag. Han fick snabbt smeknamnet ”Utombyingen”.
Efter en ”smygpremiär” i Göteborg där Rydell gör ett mål, är det dags för det verkliga elddopet inför 18 319 kritiska malmöbor på Malmö Ip. Nu skall han upp till bevis. Kan en icke malmöbo spela fotboll i MFF?
Visst hade Karlsson i Hemsöborna svårt att övertyga Gusten och hans beundrare om att klöver faktiskt göder och tar sin föda ur luften. Och visst tog det några sekunder innan musikerna i Det Kongelige Kapel slätade ut flinen när den okände lille tjocke svensken Jussi Björling fick äran att debutera i Köpenhamn. Men här väntade en än svårare uppgift för importen från vildmarken.
AIK står för motståndet. Avsparkstiden är klassisk kl.13.30. Runt planen tvivlare av yttersta dignitet. När kepsgubbar och toppaluvsungar vandrar hemåt i septembereftermiddagen är alla ytterligare en fördom fattigare. MFF vinner med 5-1 och Ingvar Rydell svara för fyra mål.
”De va som fan. De trodde ja min själ inte!” hörs det från munnar under ögon som trodde sig sett allt.
Ingvar Rydell var en typisk ”gammeldags” center. Genombrottskraftig med kanoner i båda fötterna. Ibland tycktes klocktornet i Johanneskyrkan huka sig som i en animerad film när Ingvar laddade, men för det mesta var det den stackars målvakten som med skräck i blicken stod i vägen eller vittjade nätet. Han kunde också, vilket den tiden tillät, ägna all kraft åt anfallet utan att behöva delta i försvarsarbetet. Skytteligasegrare en gång kan skrivas till meriterna.
Ingvar Rydell avslutade den aktiva tiden i MFF år 1953, på Stora Valla. Då hade han spelat 210 matcher för MFF och skjutit – och här menar jag skjutit – 162 mål.
Gunnar Nordahl hade blivit proffs i Milan och var med den tidens regler förbjuden att uppträda i nationaldräkt.
Rydell var en av kronprinsarna. Han följde med som reserv för Hasse Jeppsson till det VM i Brasilien där det svenska landslagets stomme bestod av MFF:are. Därför också ett strålande brons! Han vann också ett OS-brons i Helsingfors 1952 där han i bronsmatchen mot Väst-Tyskland gjorde två mål.
En annan konkurrent än Jeppsson om att axla den tunga manteln efter Nordahl var Djurgårdens ”Hinken” Holmberg.
Det drog ihop sig till landskamp. UK hade huvudbry om vem som skulle spela center. MFF skulle spela hemma mot Djurgården med denna Hink i laget. Helgen innan hade MFF åkt på en 2-6-förlust mot just Djurgården och ”Hinken” hade spelat lysande. Hela pressen utanför Malmö krävde att nationens nummer nio-tröja skulle bäras av ”Hinken” Holmberg.
Att komma till Malmö och göra anspråk på att peta en MFF:are från landslaget och dessutom kallas för ”Hinken, var en utmaning för alla kreativa MFF-fans – under 14 år bör väl tilläggas.
Varje gång den stackars djurgårdscentern rörde bollen skanderade vi ”Bu på Spannen”. Och vi tangerade det förbjudna med bultande hjärta och rodnande kinder. Vi förebådade huliganismen och hade roligare än på julafton.
MFF tog en gruvlig revansch och vann med 6-1.
Om ”Hinken” Holmberg visste vad en spann var har jag ingen aning om. Men psykad var han och det jag vet är att Ingvar Rydell spelade 14 landskamper.
Kanske hade det bara blivit 13 utan min benägna hjälp den där dagen mot Djurgården en gång för längesedan när MFF alltid vann (nästan).
