Tryggheten gav Malmö FF segern
Himmelriket introducerar Marcus Lehtonen som skall försöka svara på frågan varför snarare än vad med koppling till Malmö FF:s matcher.
Det stundar således analyser med stort A, och Lehtonen ger här sitt bud på varför matchen mot Örebro slutade som den gjorde.
För att kunna förstå varför Malmö FF – trots att säsongen i stort har varit bedrövlig – faktiskt har vunnit tre av de fem senaste matcherna behöver jag gå tillbaka till 80-talet, stanna upp på Örjans Vall innan vi kan njuta av de tre poängen mot ÖSK.
På den tiden hade vi ett landslag som missade samtliga slutspel som fanns att missa genom att testa det ena spelsystemet efter det andra. Förbundets tyskliberoinspirerade chefsideolog Arnesson fick t o m bli förbundskapten för att övertyga Sverige om att Växjömaffian hade rätt idéer om hur fotboll skulle spelas. Landslagets framgångar var blygsamma, men vi minns väl en 3-0 seger borta mot Italien i Napoli i en obetydlig kvalmatch!?
MFF och IFK Göteborg firade stora framgångar både nationellt och internationellt. MFF:s fem raka seriesegrar minns vi med välbehag och förbannar fortfarande dåtidens trend med slutspelsfasoner a la ishockeyn vilket gjorde att vi bara fick två guld till Malmö, när det borde varit fem. Gemensamt för MFF och Göteborg var att de spelade 4-4-2 med klara och tydliga roller utifrån position.
Idag gläds vi alla med landslagets framgångar, ler så smått när svenska lag lyckas förpassa ett baltiskt lag ut ur kvalet till kvalet till UEFA-cupens inledande omgång. På 80-talet var förhållandet det omvända. Klubblagen regerade – landslaget var ett skämt.
Det är med 80-talet i bakgrunden som dagens spelare i MFF och Sverige växt upp, blivit inspirerade av vinnande klubblag, blivit genuint utbildade, tagit till sig och lärt sig in i ryggmärgen hur fotboll i Sverige spelas.
4-4-2. Tydliga direktiv om utgångspositioner. Tydliga riktlinjer att följa. Press och understöd. Lämnar du din position vet jag vad jag förväntas göra. Jag vet vad du kommer att göra, vilket gör att jag vet vad jag behöver göra. Genuin svensk trygghet i sin allra finaste form. Vi ställer upp för varandra helt enkelt. Vi är ett lag.
Det var på Örjans Vall jag upptäckte det. Efter en högst trevande inledning och ett kämpamål av Jonatan hände något. Jag kände igen mitt MFF. En dryg halvtimme in i matchen står jag och beundrar spelarna och spelet. Det såg så tryggt ut. En rak backlinje där alla kunde ta sitt ansvar defensivt och klara av motståndarna man mot man. Fyra backar som kunde leverera kvalitativa passningar till egen spelare. Ett centralt defensivt mittfältslås. Daniel och Labinot spelade bredvid varandra och t o m Hasse Mattisson fick bekymmer att komma förbi dem med sina djupledslöpningar. På båda kanterna hade vi spelare som jobbade hemåt. På båda kanterna hade vi också spelare var alerta i anfallsspelet. De släppte bollen i fart. De dribblade sin gubbe. De var ett alternativ att spela till när target playern behövde släppa tillbaka bollen till mittfältet i stället för att försöka sig på ännu en skarv till den andra anfallaren. De överlappade med ytterbackarna och det var underbart att se. 4-4-2
Intentionerna och initiativen från Örjans Vall har sedan följt med MFF. Ett naggat självförtroende har lyst igenom emellanåt, tankarna på vilket agerande som är det rätta har synts på vissa spelare och visst har någon match (AIK) inte alls varit bra. 14 avslut utan utdelning mot TFF kan med all rätt ifrågasättas. Men sanningen är att om MFF haft samma poängsnitt hela säsongen som de har de senaste fem matcherna hade de lett serien med 6 poäng. 4-4-2
Om gårdagens match mot ÖSK kan jag sakna många ingredienser som skulle göra matchen till en underbar upplevelse:
Jag vill se ännu mer rörelse på vissa spelare.
Jag vill se mer än en variant på de tiotalet hörnorna som slås. Om nu en svepande boll mot bortre målgårdshörnan kan kallas variant.
Jag vill se spelare som vet hur de kan agera för att behålla bollen i anfall vid ett inkast på offensiv planhalva.
Jag vill se ännu mer av Ola Toivonens underbara djupledslöpningar som startar långt bak på egen planhalva.
Jag vill se fler korta uppspel via ytterback och mer än ett snabbt utkast per halvlek till spelare i fart på väg framåt.
Jag vill se allsvenskans bästa defensiva forward Niklas Skoog styra motståndarnas uppspel åt det håll där vi är starkast på att vinna tillbaka bollen snabbt.
Jag vill se mycket mer än vad jag fick se idag, men det analyseras en annan dag.
Låt oss konstatera att MFF igår vann för att de använder tryggheten de fann på Örjans Vall. Det är gott så. 4-4-2
