Det gör ont att möta Malmö

Solna-Malmö: noll-två. Återigen har MFF visat musklerna. Det gör ont att möta MFF; inte för att vi är överdrivet tuffa i närkamperna, nej, vi gör så att motståndarna blir så trötta att de anhöriga nästan bokar tid hos Fonus.

Inför femtontusen åskådare på en regnig nationalarena drabbade toppen samman med nedre mitten. Mötet i Malmö i våras var kanske den tråkigaste match som spelats sedan VM-finalen mellan Italien och Brasilien 1994 - och dagens returmöte kommer heller inte att gå till historien. Men det fanns många saker att glädja sig åt; de tre poängen, Skoogs två mål, den kompakta defensiven och - det viktigaste av allt - att vi än en gång maler ner våra motståndare tills de ligger och vädjar om hjälp med krampen.

Den första halvtimmen i dagens drabbning var sannerligen usla - en slags hjärnornas kamp mellan Prahl och Englund i att tråka ut motståndarna i defensivfotboll modell SvFF 1a. Olsson gick tidigt in och träffade AIK:s Kah med en knätackling som såg oskyldig ut, men när norrmannen låg och vred sig i plågor riktigt lyste det i Tomas ögon. AIK drog snabbt på sig tre varningar, efter några sanslösa revanschtacklingar som samtliga kunde resulterat i rött kort om Frisk dömt.

MFF:s bästa chans, fram till målet, kom då Höiland kom runt på högersidan och slog ett inlägg till en tämligen omarkerad Jon Jönsson som, i offisdeläge, nickade bollen strax över. Även Skoog hade ett skottläge, efter ett fint inlägg av Tobias Grahn, men drog volleyn långt utanför. Och så fick vi se Malmö slösa bort ett fint frisparksläge genom en petning till Olof Persson som drog till så att bollen landade högt uppe på södra läktaren.

Bakåt hade det tidvis sett lite skakigt ut på Höilands kant, där pigge Mats Rubarth och Väsby-fyndet Andreas Eriksson hade några farliga attacker. Båda hade varsitt bra skottläge, men de drog bollen utanför Aspers högra stolpe.

Det dröjde ända till den trettionionde minuten innan Afonso, ofint nog, gick in och bröt dödläget; han får bollen i högerytterposition, avancerar in mot straffområdet, gör en överstegsfint som ser lika enkel ut som en femcentimetersputt i rakt motlut, går förbi Niklas Sandberg - och blir fälld av densamme. Straff, och fram stegar ingen mindre (no pun intended) än Niklas Skoog, som under den första halvleken varit lika Wordsworthskt "I wandered lonely as a cloud"-anonym. Straffen var distinkt och välplacerad i Svenssons vänstra burgavel och med ett-noll i ryggen gick Malmö till pausvila.

Direkt i andra halvlekens början tappar AIK:s Martin Åslund bollen på mitten och bollen når så småningom Afonso, som efter ett par dragningar är fri med Håkan Svensson - men istället för att lägga över den på den soprena vänsterfotssidan, drar han till med högern, utanför. Samme Afonso får strax efteråt på ett tungt och lurigt studsande skott som AIK-målvakten fumlar ut mitt i boxen, där en framjoggande Skoog dyker upp en cheeseburgare för sent - samma lilla millisekund som gjort att han varit under isen under säsongen.

Inbytte Arash Talebinejad kunde, med lite otur, ha kvitterat; dels efter fint framspel markvägen av Åslund och Rubarth där avslutet var decimetern utanför, dels i en tilltrasslad situation i straffområdet där skottet gick högt över i halvfritt läge samt på en farlig nick som Asper fick sträcka ut sig i sin fulla längd för att klistra.

Men istället fick Skoog fastställa slutresultatet i den sista matchminuten, efter fyndig passning från Afonso, med en retur på en läcker chipp som Svensson desperat försökte vifta undan. AIK:arna orkade inte jobba hem, de var nämligen totalt slut. Delvis eftersom de var decimerade, då Rubarth fick sitt andra gula kort med kvarten kvar, efter ett synnerligen märkligt beslut av Martin Hansson. Rubarth märkte inte att han varit offside och drog iväg ett skott, som Hansson bedömde som spelförstörelse. Eller nå't.

2-0 och tre pinnar borta. MFF visade musklerna igen. Och det är uthålligheten snarare än styrkan i muskelfibrerna som tar död på våra motståndare en efter en. AIK:arna var tröttkörda med kvarten kvar och vi har sett det förut, inte minst mot Halmstad och Örgryte. Våra motståndare använder ofta alla sina byten, medan vi för det mesta bara gör ett enda, förutom de taktiska bytena i slutminuterna.

Försäsongsträningen var visst hårdare än vad vissa trodde.

Värt att notera:

· Ingen av Bjärred-bröderna med på planen idag; storebror fortfarande hälseneskadad och Daniels gamla klubb Palermo sölade med pappersexercisen.
· Härligt att Skoog fick göra två mål, kanske får vi se samma islossning nu som Ijeh fått i IFK?
· Lolo Chanko hade kunnat göra tre Iron man på raken och ändå bara ta ett glas saft efteråt och säga "jaha?" - så mycket kondition finns det i den lilla kroppen. Ingen orkar 90 minuter mot Lolo. Ingen.
· Domare Martin Hansson var bra i första halvlek - varnade för det som skulle varnas men lät närkamperna vara tuffa. Men en match varar ju som sagt i 90 minuter, det var en skandalös utvisning på Rubarth.

0 kommentarer