Måndag morgon: och Gefle har mina sympatier!
Ibland kan man se på fotbollen som en kamp mellan liten och stor, mellan rik och fattig. Den blir liksom en spegelbild av samhället i stort. Och därför har ett lag som Gefle (nästan) alltid mina sympatier.
Allsvenskan rullar vidare, och för Malmö FF:s del väntar som bekant besök på Strömvallen och match mot Gefle. Ett Gefle som bjöd på en rejäl käftsmäll förra gången det begav sig, och som vid flera andra tillfällen visat att de inte fruktar stora, stöddiga och stenrika MFF.
Om det nu inte vore för att drabbade just mitt lag, skulle jag gilla det. Jag har alltid uppskattat när underdogsen klipper till och golvar de stora bjässarna, när de små klubbarna med de små resurserna visar att fotboll handlar så mycket mer än om namnstarka trupper, tjocka plånböcker, ball marknadsföring och flashiga framtidsvisioner. Jag gillar dessa små klubbar som kommer fram med jämna mellanrum och visar att det går att etablera sig i Allsvenskan med små medel, och få vara med i dansen med de stora elefanterna. Gefle är ett sådant lag, Trelleborgs FF ett annat. GIF Sundsvall var ett sådant lag, och som kan bli det igen (GIF Sundsvall ligger just nu på uppflyttningsplats i Superettan). Det finns flera.
Att uppskatta den här typen av lag är förmodligen likställt med vansinne hos vissa fotbollstyckare. De hindrar ju Allsvenskans utveckling! De har ingen publik och spelar på riktigt sketna arenor! För att inte tala om sättet som de spelar fotboll på! Långa bollar på Bengt, liksom! Och må så vara – jag kan ändå inte låta bli att känna en sympati för dessa klubbar. De kör sitt lopp helt bredvid det stora mediabruset. De kan inte ståta med grandiosa sponsorintäkter eller hålla uppblåsta presskonferenser om ett stundande samarbete med IMG. De kan inte presentera skisser på läckra arenor med si och så många loger och dussintals andra exklusiva bekvämligheter. De kan inte värva spelare för miljontals kronor eller kränga souvenirer i mängder. De kan inget av detta, och ändå är de med och tar för sig.
Jag antar att det hänger samman med min sympati för alla de som slåss ur ett underläge. Och på något sätt har det blivit så att jag ser på de här klubbarna just genom det filtret – de är de små som slåss mot de stora, de är de fattiga som gör upp med de rika. De har inte så mycket att komma med. Inga tjusiga titlar eller mästerskap. Inga direkta visioner mer än att kanske hamna någonstans i mitten… Att överleva ännu en säsong i högsta serien…
Lite trist och lite grått, förstås. Och ändå kämpar de på. Spelarna jobbar på, och fansen sjunger tålmodigt sina sånger. Och någon gång då och då kommer belöningen… Och jag förstår deras glädje och unnar dem den verkligen.
Bara inte mot MFF. Någon måtta på sympatierna får det väl ändå vara.