Varför vill, kan och vågar MFF inte mer?
Tio minuter där Gefle genomskådade MFF – en analys av Marcus Lehtonen
Känslan kommer smygande under slutet av första halvlek. Då har MFF spelat en alldeles underbart varierad anfallsfotboll i drygt 35 minuter. Dittills hade vi fått se ett kortpassningsspel som varierats med crossbollar. Vi fick se otaliga inlägg från Behrangs vänsterfot som hamnade precis utom räckhåll för Hugosson Vi fick se löpande spelare som överlappade varandra och som ville ha boll överallt på planen. Vi fick se bollar ut mot kanterna som spelades rakt hemåt på ett tillslag, för att därifrån direkt spelas in centralt i plan igen. Vi fick från mittfältarna se en mängd instick på fötterna till både Skoog och Junior. En fantastisk variation som fick Gefles normalt så kompakta försvar att dras isär både på djupet och på bredden. Ett upplägg som skulle fungera utmärkt även mot Kalmar och IFK Göteborg de kommande matcherna.
Känslan kommer tillbaka än starkare några minuter in i andra halvlek. Den energi som fanns på plan i första halvlek saknades. Jag såg en bekvämlighet där lagarbetet blev lidande. Under de få anfallen stannade backlinjen upp ett par meter längre bak på plan. Babis, Ola och Behrang sprang inte längre oavbrutet vilket medförde att pressen på Gefles bollhållare inte blev lika intensiv. Järdler kom inte lika högt upp i plan och skapade samma tryck på vänsterkanten som han och Behrang gjort tidigare under matchen. Skoog och Junior stod mest och väntande på bollen. MFF fick lite längre avstånd mellan backlinjen och anfallarna medan mittfältarna inte stängde av ytorna lika effektivt. Det räckte för Gefle. Gefle är otäckt bra på att upptäcka minsta brist hos motståndaren och utnyttja det.
Gefle utnyttjar två av de upptäckta bristerna konsekvent resten av matchen. MFF:s tendens till bekvämlighet och MFF:s icke-raka fyrbackslinje.
Det tydligaste exemplet på hur Gefle utnyttjar den minskade pressen på bollhållaren är i 50:e minuten där Daniel slår en boll från mittplan till Junior. Strax utanför straffområdet försöker Junior, med mittback Hedlund i ryggen, ta emot bollen på bröstet. Bollen studsar iväg någon meter och mittbackskollega Wikström erövrar bollen. Helt utan press från MFF:s mittfält kan Wikström få kontroll på bollen, forcera framåt ett femtontal meter innan han helt utan att bli attackerad kan slå en djupledsboll över MFF:s backlinje till en djupledslöpande Johan Oremo. Att Jimmy Dixon i det läget väljer att försöka ställa offside i stället för att löpa med Oremo är ett skrämmande bekvämt beteende.
Att det inte blir 1-0 i det läget är tack vare en taktisk och teknisk exemplarisk prestation av Jonas Sandqvist i mötet med en het målskytt som är fri från i stort sett halva plan. Sankan går ut några meter från sitt mål med fullt fokus på Oremo. Oremo närmar sig straffområdet och tittar instinktivt ner på bollen. Då tar Sankan några snabba steg ut och när Oremo lyfter blicken är Sankan där, tar liggande bollen tryggt i famnen och håller kroppen samlad så Oremo inte ens ges chansen att få trilla över hans armar eller ben. Fantastiskt att se!
Några minuter senare utnyttjar Oremo att Järdler är ur position. Järdler väljer att hoppa in i situationen där Oremo enkelt vänder bort och kan komma till skott. Ett skott som Sankan tippar ut till hörna.
När Gefle gör 1-0 målet kombineras ovan två exempel. Uppspelet som föranleder målet kommer efter en one-touch från backlinjen med tydlig adress: ytan bakom Järdler. Att Gefle vill anfalla där faller sig naturligt. MFF har uteslutande valt att anfalla från den kanten med Järdler och Safari. Majoriteten av Sankans korta uppspel går till Järdler. Och det är uppenbart att Järdler haft direktiv att ligga några meter framför övriga backkollegor för att på så sätt kunna ge Safari det fenomenala understödet i offensiven.
Bollen hamnar i den tomma ytan bakom backlinjen på vänsterkanten där en diagonallöpande Wohlin tar hjälp av Bernhardsson i en två-mot-en-situation att komma förbi Järdler. Bernhardsson slår ett distinkt inlägg i knähöjd till en helt fri Johan Oremo. Jimmy Dixon väljer att vara några meter från Oremo – oförmögen att varken bryta bollbanan eller plocka bort Oremo.
Resten av matchen blir ett offensivt jagande, springande och sökande efter individuella prestationer där taktiken och genomförandet från första halvlek var som bortblåst. Varför kan, vill och vågar inte MFF genomföra två halvlekar som den första?
