Tränarspecial: En ordentlig titt i backspegeln
”Det var i mitten på sextiotalet. Lagsporter låg fortfarande långt bakom de flesta individuella sporter när det gällde träningsmängd och kvalitet. Antonio Durans syn på modern idrottsträning bar snabbt frukt. Under hans ledning togs fyra guld, vilket ingen annan MFF-tränare klarat av.”
Om tre år firar MFF 100 år. Under dessa år har en mängd tränare passerat revy. Vissa mer framgångsrika än andra. Himmelrikets tränarspecial rivstartar med en ordentlig till i backspegeln av Carlo - vår egen Hermann Lindqvist.
Är det så säkert att en professor vid ett universitet skulle vara en god lågstadielärare?
Skulle Herbert von Karajan kunnat lyfta en ambitiös amatörorkester? Knappast, snarare hade musikanterna drabbats av nervösa sammanbrott.
Skulle en medelmåtta med en dirigentpinne få Berliner Philharmoniker att höja sig över det annars så sublimt vanliga? Nej, men inte heller få dem att spela dåligt.
Skulle det vara en garanti för ett SM-guld om en Wenger, Sir Alex, Capello eller Rijkaard ledde Örebro SK?
Tror jag inte. Lika lite som att en av allsvenskans tränare kan få FC Barcelona att underprestera.
Frågan är, som alla förstår ; Hur stor påverkan på spelet har tränaren? Hur mycket beror på spelarmaterialet?
Vi måste skilja på en duktig ”Klara-oss-kvar-tränare” och en ”Vi-ska-vinna-guld-tränare”.
Det som är sanning i Jena är lögn i Heidelberg.
I Malmö FF har vi nästan alltid, (sen början på fyrtiotalet), varit bortskämda med att söka tränare i kategorin ”Vi-ska-vinna-guld-tränare”.
Låt mig därför ta er med på en liten resa, där jag ger er mina högst personliga intryck av de färgstarkaste dressörerna i vår kära klubbs historia.
När MFF med Sven Nilsson för första gången skrev in klubben i de utvaldas skara visste jag ingenting om Malmö FF eller fotboll. Väldigt få fyraåringar har synpunkter på spelsystem och laguttagningar.
Därför blev magyaren Kalman Konrad min första MFF-tränare. Man kan säga att Konrad och jag debuterade samtidigt på Gamla IP: Jag vid staketet. Han som tränare. Är säker på att den rollfördelningen var den rätta. Året var 1947.
Kalman hade kommit till Sverige redan året -39, efter en lysande spelarkarriär i Budapestlaget MTK. Gift med en ungersk judinna, vilket föranledde att han sökte sig till en för familjen tryggare tillvaro. Att han så småningom hamnade i MFF, naturligtvis på visionären Eric Perssons inrådan, blev upptakten till den sanslösa dominans som MFF då visade upp i allsvenskan.
Hans spelidé var den tekniska och offensiva, helt i linje med den fotboll som inom kort skulle blomma ut till fulländning i hans hemland.
Kan dessutom tacka honom för att han lärde mig lite artighet tidigt i livet.
Minns tydligt än i dag hur jag sträckte fram mitt autografblock med den käcka uppmaningen "Skriv!”. ”Det heter var vänlig och skriv” sade Kalman. Denna lärdom skänkte mig senare massor av autografer plus insikten om att artighet är en fin uppfinning som gör det lite lättare för oss människor att umgås.
När Kalman Konrad lämnade kom, efter ett kort interlude av Sven Nilsson, britten Bert Turner till ett dukat bord. Trots proffsflykt tog klubben två guld under den jovialiske tränarens ledning. Turners inställning till hård träning sammanföll väl en aning med den mera fritidsorienterade delen av spelartruppens uppfattning. Det hände att Erik Nilsson fick ryta till så att svettframkallande övningar kunde genomföras. Men med det begåvade laget vanns de flesta matcher ändå.. Åter den ständiga frågan: Spelarna eller tränaren?
En annan legendar var Pepi Stroh. Som dock, precis som hans efterträdare, storspelaren och egna produkten ”Kajan” Sandell blev utan mästerskap .
När det hade gått 12 långa år utan guld hände det som blev en återfödelse för Malmö FF.
Då inkallades en verklig ”Vi-ska-vinna-guld-tränare” till MFF, den spartanske spanjoren Antonio Duran.
Det var i mitten på sextiotalet. Lagsporter låg fortfarande långt bakom de flesta individuella sporter när det gällde träningsmängd och kvalitet. Durans syn på modern idrottsträning bar snabbt frukt. Under hans ledning togs fyra guld, vilket ingen annan MFF-tränare klarat av. Men när namnen till Vivaldi lämnade MFF försvann chansen att vinna guld. Inte ens Duran kunde trolla med spelarmaterialet i en annan klubb.
Själv bevittnade jag många MFF-träningar under Durans era. Ingen fick nojsa. Var en spelare fri med öppet mål och ”lattjade” in bollen röt den temperamentsfulle Duran: ”Om du gör så på träning, gör du det i en match också”.
Antonio Duran blev en av mina favorittränare.
Tack för fyra guldfester.
Karl -Erik Hult. En parentes i vår historia.
Men sedan var det dags. Fotbollsrevolutionen.
Han som, jag vågar säga det, chockade en hel fotbollsvärld.
Ingen, absolut ingen annan tränare skulle kunna ta ett lag som MFF till en Europa Cup-final.
Ett taktiskt snille. Hatad av många, älskad av en del. Respekterad av alla. Även MFF:s fans var delade i sin mening.
- Fotbollsmördare!, hördes det skallas. Ett geni svarade ekot.
När det gäller Bob Houghton på sjuttiotalet kan man verkligen tala om att tränaren hade huvudrollen.
Reste med samma Londonfärja som Bob inte mindre en tre gånger.
Senaste gången hade han sällskap med en viss Roy Hodgson, som efter Keith Blunt och Riddar Svens väpnare Tord Grip, skulle komma att spela en stor roll i vår klubbs historia..
Roy Hodgson. En förädlad Bob Houghton. En lika smart taktiker, men med en attraktivare kryddning för ögat. Såväl resultatpuritaner som estetikens apostlar fick sitt. En fortsatt stor karriär väntade naturligtvis en sådan kapacitet.
När sen Bob Houghton återkom dök den slitna boxningsklyschan upp: ”They never comeback” . Nu hade tiden kommit ikapp Bob. Hans system var kartlagt i minsta detalj.
Bobs andra sejour inledde det för klubben tråkiga nittiotalet. Publiken sviker, de sportsliga framgångarna är, för en klubb som MFF, magra.
Viggo Jensen försöker, men blir utskälld, dock en viskning mot vad som kommer at drabba vår nuvarande tränare.
Rolf Zetterlund får av en spelare höra :”Vi har världens sämsta tränare”
En kall januaridag .Hvidovre möter MFF på Stadionområdet. De trognaste på plats.
Det är premiär för fotbollsåret och för Frans Thijssen som tränare.
Jag fryser. Jag värms. Jag ler. Jag börjar prata med en annan gubbe om Kalman Konrad. Vi är överens. MFF spelar precis den fotboll som laget gjorde då.
Jag tar mig till fots till föräldrahemmet efter match nästan lika fort som i unga år (nåja). Har tiden stått stilla?
Vad som sen hände har jag svårt att fatta. Laget spelade bra, men fysiken tröt. Var det så att Franz litade på att fysisk träning kan och bör en professionell spelare kunna sköta själv? Tycker i så fall att han hade rätt. Men efter en säsong kom problemen, och han som jag hoppades skulle bli vår nya Kalman Konrad försvann från klubben. Saknad av mig, kanske inte av spelarna.
MFF var på väg att sjunka. Skutan måste räddas. In kallades två MFF-veteraner med den rätta färgen i blodet. Roland Andersson och Thomas Sjöberg blev RATS i fotbollsvärlden. De lyckades få det skadeskjutna skeppet över vattenytan. Blev hyllade som de hjältar de var. Men det kom ett år som hette 1999. Ingen fattade i tid vad som höll på att ske. ”Det är bara att jobba vidare” ekade mantrat från vår tränarduo.
När höstlöven föll som tårar i Pildammsparken föll MFF för första gången ur allsvenskan. (Jag vägrar att räkna justitiemordet). Vems var felet? Tränarna? Spelarna? Ja, en i duon är nu assistent i landslaget. Så döm själva.
Micke Andersson. Nämner honom bara.
Nu kommer en "Vi-ska-vinna-guld-tränare" till MFF låter det inför säsongen 2002.
Själv var jag så där glad. Visst behövde klubben trygghet i spelsystem. Visst kunde han nog tillföra mycket erfarenhet med en magisters utlärningsförmåga. Men ändå. Kändes lite tråkigt tyckte jag. Men ok. Några år med stabilitet, anlägga starka rötter, sen kommer den tränare som får blomman att prunka.
Tom Prahl gav oss ett efterlängtat guld. Men kom ihåg alla ni som vill ha en återkomst: ”They never come back”.
”Sparka brandmannen", "Jävla nollåtta", "Stick åt helvete", "Åkerby-Ipremamannen”. Han ska inte avgå, han ska sparkas. Nä, kan inte fylla en krönika med alla invektiv som Sören Åkeby fått höra. Ordet kränkning är på modet i vår tid. Oftast blir en person kränkt av bagateller. Men i fallet Sören Åkeby får ordet sin rätta betydelse.
Ingen MFF-tränare har fått utstå så mycket hat från de egna supporterna. Visst hjälper det moderna mediet internet till, men ändå. Jag skall erkänna att jag blev glad när valet föll på Sören Åkeby. En tränare som i alla fall muntligen sade sig förespråka hård fysisk träning och snabb offensiv teknisk fotboll. Vad har gått snett? Har det gått snett? Än en gång; spelarmaterialet eller tränaren?
Hur vanligt är det inte att en tränare blir mästare med en klubb för att floppa med nästa. Samma tränare, olika spelare. Fråga eleverna i en klass om de har en bra lärare och du får helt divergerande svar. Samma lärare, som kanske passar bra för någon elev men inte för en annan. Visst tycker jag ofta att Åkeby gör märkliga laguttagningar och byten, men det tycker jag om väldigt många tränare. Vad vet jag om vad som händer i den inre kretsen vad som är orsaken.
Så skall MFF åter välja tränare.
Vad önskas? En av de ständigt roterande inavelstränarna i Sverige? Lugnt och tryggt. Ordning och reda, pengar på fredag.
Eller finns det en Bob Houghton någonstans där ute i stora världen? En som i sitt unga huvud har en ny revolutionerande taktik ? En tränare för framtidens fotboll.
Drömma får man.
Men välj en ”Vi-ska-vinna-guld-tränare".