Himmelriket på studiebesök
Magnus Johansson besöker Gamla Ullevi och förvånas över tomma hål på läktarna.
Trodde faktiskt det fanns fler supportrar till IFK Göteborg. De sjunger och gapar om att IFK Göteborg är bäst i Sverige och att Hammarby aldrig vinner guld. Und so weiter. Och så kommer det bara drygt 6000 (sextusen!) och det gapar stora hål på Gamla Ullevi när laget just nu är med i guldstriden, hastigt och högst olustigt. Men laget har väl många medgångssupportrar, antar jag (förresten, de har väl inte ens medgångssupportrar med tanke på att IFK nu är i just medgång). Eller så skräms de iväg av idioter på ståplats som skriker "hem med dig" till spelare med utomnordiska namn i motståndarlaget Örebro.
Japp, det är riktigt. Jag har varit och sett IFK Göteborg-Örebro. Varför? Tja, det kan man fråga sig. Men jag var framför allt lite nyfiken på att se den gamle hjälten Peter Ijeh. Och när han värmde upp några meter framför mig så fylldes jag för en stund av nostalgi. Han som gjorde mig så glad och så stolt för mindre än ett år sedan, sprang nu omkring och såg ut att ha tråkigt i den här omgivningen. Som om han längtade söderut. Eller kanske inte.
Ibland är man rätt glad att man inte brydde sig om att åka till den där bortamatchen. Som igår. Förlust med 3-2. Scenario i mitt huvud lördag kväll: Hammarby vinner mot Helsingborg. Halmstad vinner mot Djurgården. Malmö förlorar mot Helsingborg och Örgryte och Halmstad och. Vad kommer den här pessimismen ifrån så fort det blir förlust? Så förbaskat tungt den lägger sig över en. Jag fattar det inte. I måndags kväll efter matchen mot Trelleborg gick jag på vatten och på lördagskvällen sjönk jag till botten direkt. Kolsvart och dyigt.
Söndag morgon. Får ett erbjudande att åka med till Göteborg och se IFK mot Örebro och ställer in mig på att skriva en krönika om den heroiska insatsen av närkingarna och de tre tappade poängen för göteborgarna. Hoppas på att få skriva är väl ett lämpligare uttryck. Förgäves.
Ser som sagt Ijeh på uppvärmningen och fylls för en nanosekund av nostalgi. Så ser ju hur trist han ser ut att ha på planen under uppvärmning och under match och tänker att en sådan glädjedödare var det gott att bli av med. Och efter matchen tänker jag också att jag den 26:te i varje månad så ska jag se IFK:s kassör för mitt inre när han betalar ut Ijehs förmodat väldigt höga lön. Den är han inte förtjänt av. Inte om han spelar som idag. Mina vänner, han har inte en siffra rätt. Men gottar jag mig i detta? Nej. Ler jag åt hans fotbollsspel? Nej. Konstaterar bara faktum och när jag skriver detta ser jag redan hur ett antal så kallade änglar river Himmelrikets forum för att förklara för alla vilken idiot jag är. Som kommer att säga att Ijeh minsann gjort fler mål än Skoog och Afonso i år. Men jag säger det redan nu så vänta er inga svar: han har misslyckats i blåvitt. Det gjorde han inte i MFF förrän IFK och agent Gunnar lade sig i och började locka med big money.
Göteborg vinner trots magert spel i andra halvlek. Örebro är inte bra men skapar ändå en del chanser som med lite tur kunde ha gett en kvittering. Men bra lag (för i första halvlek var de verkligen bra) ska ha tur och tur hade IFK Göteborg. Och är nu bara 4 poäng efter oss. Men Hammarby förlorade. Och HBK fick bara 1 poäng mot Djurgården. MFF leder alltså alltjämt serien trots lördagens bottennapp.
När jag lämnar Gamla Ullevi tillsammans med de 6000 (sextusen!) andra så vet jag ännu inte att HBK bara kommer att spela oavgjort mot Djurgården. Men Hammarby förlorade: viktigt. Göteborg närmade sig förvisso: men nu har de haft fyra hemmamatcher på rad och i ärlighetens namn bara mött rätt klent motstånd. Svårt att veta hur bra de egentligen är. Jag vet i alla fall så mycket att jag aldrig underskattar den föreningen. Alldeles för många gånger har de satt käppar i det berömda hjulet för MFF. Men ändå, det är inte utan att en viss optimism börjar spira igen. Bara ett dygn tog det den här gången att bli av med pessimismens tunga ok. Vi leder ju serien. Vi har ju avgörandet i egna händer. Och det känns skönt.
Framåt!
