1979 - 40 år senare: Våra motståndare
AS Monaco, Dynamo Kiev, Wisla Krakow och Austria Wien. Det var klubbarna vi mötte på vägen fram till finalen mot Nottingham Forest. Hur har det egentligen gått för dem under de 40 år som passerat? Här kommer en liten och lagom ostrukturerad översikt.
Under andra halvan av 1979 utkom några av världens bästa skivor: Specials första, London Calling med Clash och One Step Beyond. Och detta samma år som Malmö FF tog sig till Europacupfinal. Jag hade svårt att ta in alla dessa större-än-livet-händelser där och då. Och det har jag fortfarande, om än på ett lite annat vis. Hursomhelst var detta, ur åtminstone några synvinklar, en bättre tid. I alla fall en annan tid; inte minst på det fotbollsmässiga planet.
Någon Champions League fanns inte, ingen Bosmandom hade förkunnats, järnridån var nedfälld och några groteska penninghögar ströddes inte över de lag som tog sig långt i Europacupen för mästarlag. För det var det det var: en cup där de europeiska ligornas mästarlag möttes. Ett lag från varje land, inget mer. Ingen seedning, fri lottning.
De lag vi mötte på resan fram till finalen har gjort en del hyfsade Europaresultat under årens lopp. Men inget av dem kan påstås vara någon dominerande megaklubb idag. Ändå deltog ett par av dagens giganter även 1978. Juventus, till exempel, som åkte ut redan i första rundan mot Glasgow Rangers. Och Real Madrid, som fick se sig besegrade av schweiziska Grasshoppers i andra omgången.
Och skrev jag att det bara var ett lag från varje land? Inte riktigt sant. För de regerande mästarna från säsongen innan var också kvalificerade. Våren 1978 vann en annan gigant, Liverpool, mästarcupen. Och nu, apropå den fria lottningen, drog de sina landsmän från Nottingham Forest redan i den första rundan. Det dubbelmötet vann – givetvis, med tanke på fortsättningen – Forest.
Under de 40 år som passerat sedan europacupfinalen 1979 har Malmö FF vunnit ligatiteln åtta gånger och cupen fyra gånger. Vi har haft framgångar i det europeiska cupspelet, men aldrig varit nära en final igen (om man inte är väldigt liberal och tycker att kvartsfinalen i Cupvinnarcupen 1987 var ”nära”). Så låt oss då ta en lite lagom ostrukturerad titt på vad våra motståndare från 1978/79 pysslat med de senaste 40 åren.
AS Monaco
Åkte ut mot oss hösten 1978 efter 0-0 på Stadion och 0-1 hemma.
Nuvarande UEFA-ranking: 25.
Monaco har haft sina storhetsperioder. Men de har aldrig varit särskilt långa. Klubben har aldrig lyckats rada upp franska ligatitlar på samma sätt som PSG gör nuförtiden och som Lyon gjorde i början av 00-talet. Däremot slog man in en kil i Paris-dominansen så sent som 2017, då ett Monaco-lag anfört av Radamel Falcao och Kylian Mbappé tog sitt senaste guld. Samma säsong gick man vidare från sin Champions League-grupp och slog ut både Manchester City och Borussia Dortmund innan Juventus blev för svåra i semin. Året efter blev man tvåa i ligan, men den här säsongen har det sett riktigt illa ut. Kontraktet säkrades inte förrän i de sista omgångarna, och Monaco slutade just ovanför kvalplats. 10-talet har varit något av en bergochdalbana. Monaco åkte ur Ligue 1 2011, och trots att ytterligare en av alla dessa stenrika fotbollsintresserade ryska oligarker det tycks finnas hur många som helst av gick in med pengar fick man tillbringa två år i andradivisionen innan man studsade tillbaks.
Sammanlagt har laget fem ligatitlar sedan 1979. I Champions League tog man sig till final 2004 och fick stryk mot Mourinhos Porto. Under 90-talet nådde man också semifinal två gånger.
Dynamo Kiev
Åkte ut mot oss hösten 1978 efter 0-0 hemma och stryk med 2-0 på Stadion.
Nuvarande UEFA-ranking: 23.
När Dynamo mötte oss tränades de av Valerij Lobanovskij, en herre som under flera år på 80-talet kombinerade ansvaret för klubblaget med att vara sovjetisk förbundskapten. Mest kommer jag ihåg honom från mästerskaps-TV-bilder där han genomled sitt lags matcher med att sitta på bänken och vagga fram och tillbaks. Jag såg något sympatiskt i det där, att han trots sitt stoiska stenansikte och förbundskaptensämbete tycktes plågas av det som pågick på fotbollsplanen. Jag tolkade det som om han var så nervös att han inte fullt ut kunde kontrollera sina kroppsliga reaktioner.
Dynamo Kiev har inte mindre än 20 nationella mästerskap sedan 1979. Fem sovjetiska, och 15 ukrainska (ligan i Ukraina sparkades igång 1991, efter Sovjetunionens sönderfall). Det är för övrigt bara Dynamo och Shakhtar Donetsk som vinner den ukrainska ligan. Enda gången något annat lag gjort det var ligans första år. Då vann Tavryia Simferopol.
Med alla sina ligatitlar att luta sig mot kan Dynamo Kiev såklart ståta med en hel drös framträdande i Champions och Europa League. Man vann cupvinnarcupen 1986, och den största Champions League-framgången hittar vi säsongen 1998-99. Då nådde laget semifinal, där Bayern München blev för svåra. En stor anledning till att man nådde så långt den gången var att Andrej Shevchenko öste in mål, vilket fick AC Milan att öppna plånboken och köpa över honom till Serie A.
Shevchenkos motsvarighet på 70-talet, och för all del även på 80-talet, var den sovjetiska ligans bäste målskytt genom alla tider: Oleg Blochin. Mot Roy och Krister hade han dock intet att hämta.
Och även om man är ett lag som deltar i Europa varje år har Dynamo svårt att sätta det där riktiga avtrycket. Den här säsongen hamnade man till exempel i Europa League efter att ha förlorat Champions League-playoff mot Ajax. Som många säkert minns tog man sig till åttondelsfinal, där våra banemän Chelsea hade lekstuga med ukrainarna och vann med sammanlagt 8-0.
Wisla Krakow
Åkte ut mot oss vårvintern 1979 efter 2-1-vinst hemma och stryk med 4-1 på Stadion.
Nuvarande UEFA-ranking: Saknas, då Wisla inte samlat några UEFA-poäng de senaste fem åren. Om man hade deltagit hade man stigit in på Polens nationspoäng, vilket innebär plats 259.
Ett polskt och ett svenskt lag möttes alltså i en kvartsfinal i en europacup. Det lär nog dröja innan det händer nästa gång. Men det ska påpekas att polsk fotboll var riktigt bra på 70-talet. Bland annat tog man VM-brons både 1974 och 1978. Två favoritspelare från det polska landslaget: Grzegorz Lato, en spelare med ett hämtehår som blev allt mer oregerligt ju längre matcherna led samt Andrzej Szarmach, som med sin imposanta mustasch såg ut att vara hämtad direkt ur Den Lilla Galliska Byn Vi Känner Så Väl.
När Wisla vann ligan – och kvalificerade sig för mästarcupen – 1978 var det första titeln på 27 år. Klubbens hade sedan sin storhetsperiod runt 00-talet. Mellan 1999 och 2011 vann Wisla ligan åtta gånger. Sedan dess har man aldrig varit nära. Polska Extraklasa ägnar sig åt en sån där märklig seriehalvering efter att alla lag mött varandra två gånger. I år spelade Wisla på den undre halvan.
Några makalösa Europasuccéer kan klubben kanske inte skryta med, men givet alla ligaframgångar på 00-talet deltog man i alla fall stadigt i Europaspelet då. Bästa resultaten är en åttondelsfinal i UEFA-cupen säsongen 2002/03 (ut knappt mot Lazio) och att man tog sig vidare från sin Europa League-grupp 2011/12. I sextondelen åkte man sedan ut mot Standard Liege.
En stor del i framgångsåren hade den dåvarande ägaren Boguslaw Cupial. I en artikel i inget mindre än New York Times läser jag om den cirkusartade tid som följde efter det att han sålde klubben 2016. Den ”affärsman” som då först köpt klubben visade sig sakna pengar, och klubben såldes vidare för 1 zloty till supportrarna. Det innebar i praktiken att den hårdföra supportergruppen – en del skulle nog också kalla dem huliganer – The Sharks tog över kontrollen. Därefter råkade ledande figurer i klammeri med rättvisan. Klubben stod på ruinens brant. In steppade en fransk-kambodjansk affärsman. Tycktes det. Men av detta blev intet, affärsmannen var uppenbarligen en lurendrejare. Han försvann spårlöst. Räddningen blev den polske landslagsmannen Jakub Blaszczykowski. Han inte bara lämnade Wolfsburg för att spela för Wisla. Tillsammans med två andra investorer pytsade han också in pengar i klubben.
Austria Wien
Åkte ut mot oss våren 1979 efter 0-0 hemma och 0-1-förlust borta.
Nuvarande UEFA-ranking: 137.
När Austria Wien mötte MFF 1979 återfanns världsstjärnor som mittfältsstrategen Herbert Prohaska och målmaskinen Walter Schachner i laget. De hade nått final i Cupvinnarcupen året innan (förlust mot Anderlecht) och skulle några veckor efter MFF-mötena säkra den andra av fyra raka ligatitlar. Under mer eller mindre hela 80-talet turades man sen om att vinna ligan med lokalrivalen Rapid.
En tung pjäs i 80-talets lagbygge var en ung Toni Polster, en reslig herre med en frisyr som antydde att han gärna lyssnade på hårdrocksballader. Polster var stor, såg lite klumpig ut och var den där sortens tunga forward som alltid tycktes spela i för små shorts. Men mål, det gjorde han. Efter Austria-åren var han framgångsrik i stora fotbollsländer som Italien, Spanien och Tyskland. 55 baljor under tre säsonger med Sevilla är ett imponerande exempel på hans näsa för mål.
Austria Wien är en klassisk österrikisk klubb. Sammanlagt har de vunnit ligan 12 gånger sedan 1979. De var också det senaste laget som bröt Red Bulls förkrossande, och smått deprimerande, nutidsdominans. Austria vann nämligen ligan säsongen 2012/13.
Extra försmädligt för energidryckslaget var det förstås att Austria gjorde det som de själva misslyckats med så många gånger: Austria kvalade in till Champions League. Man playoff-slog Dinamo Zagreb och tog sedan fem pinnar i gruppspelet. Klubben har också kvalificerat sig för Europa League-gruppspel vid fyra tillfällen, men aldrig lyckats ta sig vidare från gruppen.
Den som till äventyrs tycker att vår väg till semifinal – Monaco, Dynamo Kiev och Wisla Krakow – så här i efterhand ser enkel ut kan jämföra med Austrias. Innan de ställdes mot oss hade de besegrat albanska Vlaznia Shkoder, norska Lilleström och östtyska Dynamo Dresden. Som sagt: fotbollsvärlden såg annorlunda ut på den tiden.
Hösten 2011 stötte vi på Austria Wien igen. Vi hamnade i samma Europa League-grupp, och på förhand såg österrikarna ut som det mest överkomliga motståndet i gruppen. Och vi spelade inte så tokigt i hemmamatchen, men ett alltför slappt försvarsspel innebar att det stod 0-2 i paus. Mathias Ranégie reducerade i slutet, men närmare kom vi inte. Sedan förlorade vi med 2-0 i gruppavslutningen i Wien. En fin decemberresa med kafébesök, Schönbrunn och Sigmund Freud-muséet, men en i ärlighetens namn ganska avslagen fotbollsmatch.
Nottingham Forest
Slog oss i finalen med 1-0.
Nuvarande UEFA-ranking: Saknas, då Forest inte samlat några UEFA-poäng de senaste fem åren. Om man hade deltagit hade man stigit in på Englands nationspoäng, vilket innebär plats 84.
Nottingham Forest är en klubb med en märklig historia. Forest låg i andradivisionen när Brian Clough anlände 1975. Två år senare gick man upp – och vann ligan direkt. Och följde upp det med att vinna Europacupen för mästarlag, via segrar mot Liverpool (som sagt), AEK Aten, Grasshoppers, Köln och Malmö FF. Forest blev tvåa i ligan 1979, men fick som titelförsvarare ändå delta i mästarcupen. Där upprepade klubben bedriften från säsongen innan. I finalen 1980 vann Forest över Hamburger SV, återigen via en 1-0-seger. Den här gången gjordes målet av John Robertson, mannen som slog det olycksaliga inlägget till Trevor Francis i finalen mot oss. Han tråcklade sig med sin låga tyngdpunkt in från vänsterkanten och fick se sitt låga skott smita in vid bortre stolpen. Det får erkännas att HSV sedan tryckte på mer än vad vi hade förmått året innan, men Peter Shilton stod i vägen för allt.
Någon tredje europacuptitel blev det emellertid inte. Hösten 1980 åkte man ut direkt mot CSKA Sofia.
Sen då? Nottingham Forests storhetstid ebbade ut. På 80-talet var man ett stabilt lag i Englands översta liga, men högre än några tredjeplatser nådde man aldrig. 90-talet blev svajigare. Vid några tillfällen var man nere och vände i division 1 och lyckades studsa tillbaks direkt. Men när klubben åkte ur 1999 var det slut på de ettåriga sejourerna i den lägre divisionen. Man har inte förmått ta sig tillbaks till Premier League sedan dess, utan till och med spenderat några säsonger i League One. Årets niondeplats i Championship är faktiskt den bästa placeringen på ganska många år. Ytterligare kuriosa är att Alexander Milosevic spelar i klubben nu, och att det var från Forest Anel Ahmedhodzic hämtades.
Nottingham Forest har alltså vunnit den finaste av europacuper två gånger. Vilket förstås är anmärkningsvärt för vilken klubb som helst. Men än konstigare blir det när man betänker hur få gånger man deltagit i europaspelet: förutom de tre vändorna i mästarcupen har man varit med tre gånger i UEFA-cupen – två gånger på 80-talet, och en gång på 90-talet (Wikipedia berättar också att man var med i ”Inter-Cities Fairs Cup” på 60-talet, men det väljer jag att inte räkna). Det är allt. I första omgången 1995 stötte Forest för övrigt på Malmö FF igen. Faktum är att vi den gången spelade ut engelsmännen efter noter hemma på Stadion. En 2-1-seger mot ett Premier League-lag är kanske taget på förhand, men i den här matchen förtjänade vi mer. Våra mål gjordes av av Jocke Persson och Anders Andersson. Returen var länge mållös, men med 20 minuter kvar knallade den flortunne holländaren Bryan Roy upp en boll i krysset och Forest gick vidare på bortamål. Och trots detta på-håret-avancemang i första rundan tog man sig så småningom ända fram till kvartsfinal, där Bayern München blev alldeles för svåra.
------
Fotnot: Malmö FF ligger för närvarande på plats 77 i UEFA-rankingen.
Källor: Bert Kassiesas UEFA-sajt, Wikipedia, The New York Times, härliga YouTube-klipp och egna minnesbilder.
