I Stockholm - men inte för att stanna
"Det är redan vinter och dagarna blir allt kallare och mörkare, jag reflekterar över att Stockholm har en bitande kyla och att Malmö har en rå och blåsig. Det är den allsvenska slutspurten och laget där himma har inte en chans på guldet. Jag känner av distansen mer än någonsin."
”Vad är det som du inte gillar med Malmö då?”
Jag ler lite snett, tar ett djupt andetag och börjar förklara. Personen som har frågat blir med ens ett stort frågetecken och nickar lite förvånansvärt där det tycks passa in. Jag kokar en smula inombords men behåller mitt lugn och känner mig som en pedagogisk lärare. När jag är klar pratar vi om ytliga saker, utbildning eller politik men jag kan inte släppa mina tankar. Varför tror alla att man flyr? Ord som erfarenheter, perspektiv och självkännedom snurrar runt i min hjärna. Jag vill skrika ut, mitt i snacket om vänster- eller högerpolitik, att jag minsann älskar Malmö runt hela jorden och tillbaka. Men jag låter bli och nöjer mig med att jag klätt in hela staden i positiva ord i någon halvminut precis innan.
Många människor bestämmer sig tidigt i livet för att aldrig komma tillbaka till sin hemstad. De planerar, filosoferar och läser om främmande platser. De vill glömma, börja om och sedan aldrig mer komma tillbaka. När jag bestämde mig för att flytta till Stockholm var det inte för att jag ville komma bort, det var för att få nya erfarenheter.
Det är redan vinter och dagarna blir allt kallare och mörkare, jag reflekterar över att Stockholm har en bitande kyla och att Malmö har en rå och blåsig. Det är den allsvenska slutspurten och laget där himma har inte en chans på guldet. Jag känner av distansen mer än någonsin, jag har kopplat bort att det spelas fotboll ända in i slutet på oktober och jag lägger mina tankar på framtiden. Ibland är det skönt med distans.
Efter samtalet om Malmö fortsätter jag att fundera. Är det vår ständiga generalisering som är upphovsman eller är jag bara en av få som är stolt över var jag kommer ifrån? Det finns med mig varje minut på dygnet och jag ler inombords när Timbuktu spelas inne på Seven Eleven, bara en sån sak. Det sägs ju att man blir mer svensk om man flyttar utomlands, man vallfärdar till Ikea och bunkrar upp med knäckebröd och svenskt choklad. Man hoppar av glädje när någon svensk undergroundmusik spelas i köpcentrat och man är mer patriotisk än möjligt när det gäller idrott. Det är precis likadant när det gäller flytt mellan Malmö och Stockholm och jag kan inte låta bli att fundera på varför vi är så olika.
Det är en självklarhet för mig att komma tillbaka till min hemstad, om det blir snart eller senare har jag ingen aning om men jag vet att jag gör det. Mycket går att ersätta men inte allt, särskilt inte en allsvensk premiär en solig vårdag och särskilt inte känslan av att vara hemma.
Jag kan sakna att helt impulsivt ta cykeln ner till Stadion en fin söndagseftermiddag och kolla på dagens träning. Njuta av solen, ljudet av skor mot boll och passivt lyssna på de äldre herrarnas åsikter. Ibland är distansen för jävlig.
Nästa gång någon frågar mig ”vad som är fel med Malmö” eller nästa gång någon härmar min malmöitiska så tänker jag ha ett väl förberett tal i bakfickan. Det kommer komma eld ur ögonen och jag kommer att prata mer danska än svenska och sedan vända på klacken.
Ja man kan ju alltid fantisera om att det blir så eller så bara blundar man och tänker på något annat, Zlatan till exempel.