Måndag morgon...
...och en förkyld redaktör ligger hemma i sängen och funderar på hur det egentligen känns att vinna guld.
Jag var med senast det begav sig. Men minns nog inte riktigt hur det kändes. Det var kallt och jävligt. Bara 6000 på läktarna och så gjorde Martin Dahlin en jäkla massa mål. Det är ungefär så jag minns det. Varken mer eller mindre.
Det känns lite tråkigt att det är så. För vem vet, MFF:s SM-guld 1988 kanske är det sista MFF-guldet jag får uppleva under min levnadstid. Jag kanske aldrig kommer få uppleva glädjen över ett guld, aldrig känna stoltheten över att MITT lag är bäst. Troligtvis är det feberångorna som ställer till det i mitt huvud och väcker så obehagliga tankar till liv. Men faktum är att så kan bli fallet. Usch.
Men om vi tänker tvärtom, MFF vinner guldet i år efter en rafflande slutstrid med IFK Göteborg, hur kommer det kännas då? Kommer det bli som på Domnarvsvallen på hösten 2000, när det stod klart att besöket i Superettan bara blev ettårigt, då tårar av lättnad rann ner för de Kjelldénska kinderna och det aldrig infann sig någon egentlig glädje, bara lättnad. Eller kommer det bli som när Niklas Skoog gjorde 4-2 mot Trelleborg härom veckan och man förstod att segern var bärgad och en lång festkväll på Möllans krogar låg framför en. Ren och pur glädje alltså.
Det finns ett par saker jag fasar över med ett eventuellt SM-guld. Dels är jag rädd för att jag ska känna "jaha, var det inte mer än så här?" och dels så räds jag tanken att jag då känner att jag själv som person nått ett mål och drar vidare i livet, bort från mitt MFF. Risken finns att jag vaknar dagen efter guldet är bärgat med ordentlig champagnebakfylla och undrar vad i hela friden jag ska ägna mig åt nu.
En annan sak jag funderar på är hur jag kommer reagera på att "hela Malmö" kommer fira ett eventuellt guld. Enligt min rättviselogik bör ju såna som jag som tog mig till alla träningsmatcherna i Danmark i vintras premieras genom att få fira mest av allt och vara gladast av alla. Förtjänar Sven Svensson på Nobelvägen som sett tre hemmamatcher på hela säsongen samma glädje som jag?
Det känns som om jag får ta det som det kommer - blir det guld så blir det som det blir. Glädje? Lättnad? Tomhet? Skit samma, i det läget är MFF bäst i Sverige och just det kommer nog kännas jäkligt bra...
* * * * *
IFK Göteborg har pumpat upp sig rejält och seglat upp som en rejäl guldkandidat. Men faktum är att de inte alls "seglat upp". Inför EM-uppehållet var poängskillnaden mellan MFF och IFK Göteborg precis den samma som i dag. Det har varit jämnt hela säsongen mellan de båda lagen. Och så kommer det säkert förbli.
* * * * *
Tifot i tisdag var så magiskt så det finns inte. Jag är stum av beundran för pågarna och töserna som lägger ner så enormt mycket tid på att ge oss andra sådana upplevelser. Makalöst!
* * * * *
Men varför tog det så lång tid för domaren att avbryta matchen när åskvädret brakade loss? Spelarna svävade ju i livsfara under flera minuter innan herr Eriksson tog sitt förnuft till fånga. Själv skyllde han på att det inte blev något spelavbrott men om domarna har skyldighet att blåsa av spelet vid huvudskador kanske herr Eriksson borde tänkt till lite innan en blixt hade slagit ner i hans eget huvud.
* * * * *
Och vilka var det cirka 10 000 i publiken som buade åt att han avbröt spelet? The bottom is nådd...
* * * * *
Jag hoppas ni har sett någon Arsenal-match i år. Det är ren och skär magi. Hade fotboll varit en bedömningsport så hade Arsenal tagit hem OS-guld lätt och Roger Blomqvist hade gått upp i dubbel falsett.