Måndag morgon: och resultaten spelar egentligen ingen roll
Resultaten spelar ingen roll. Det som räknas är gemenskapen. Halleluja!
Det drar ihop sig till avspark mot Gais i Göteborg, och jag försöker att ta mig samman och liksom mobilisera en liten grad av engagemang inför matchen. Men helt lätt är det inte, skall erkännas. MFF på en niondeplats, och Gais som nummer elva. En vinst eller förlust spelar ingen roll för något av lagen som inte kan klättra speciellt vid en seger, och som heller inte behöver frukta nedflyttningsstrecket vid en förlust. Motivationsfaktorn hos spelarna är antagligen därefter.
Vill man uttrycka sig annorlunda kan man säga att det stundar en match mellan två av Allsvenskan skitlag den här säsongen. Det svider att behöva erkänna det, men icke desto mindre är det så. Och matchen… Ja, den betyder inte ett dugg för något av lagen. Då är det kanske inte så konstigt att en annan har svårt att uppbåda den helt stora energin inför kvällens drabbning. Jag känner liksom inte de där ilningarna, eller den där nervositeten. Jag tänker inte: Ja, nu jävlar skall det bli kul att få se lite ordentlig fotboll igen.
Inte ens det faktum att Gais tränare Rolle Nilsson snart skall ta över rodret i MFF-skutan kan jag använda till ett skit. Det borde annars kittla en aning, men det han har sagt så här långt om övergången är väl bara något i stil med: Jamen, nääääeee. Alltsåååå…. Det är ju, ähhh… klart smickrande… Men, ähhh… Näääeee, alltså…
Helt uppåt väggarna, och det är väl i och för sig helt lugnt. Alla kan inte vara så förbannat verbala, snabbtänkta eller mediatränade. Det köper jag, och kan till och med tycka är en aning sympatiskt. Men, som sagt, det går inte att använda till ett skit.
Och ändå så skall jag ju se matchen – det är helt nödvändigt. Inte för att jag förväntar mig att få ta del av den sköna fotbollen. Inte för att jag förväntar mig att ta del av något som helst överraskande från pojkarna i himmelsblått. Vad det handlar om är istället något helt annat. Fotbollen har efterhand blivit en del av själva kretsloppet. Den rusar runt i systemet som en egen liten nödvändig organism bland vita och röda blodkroppar.
Den är där – och den fyller sin funktion. Oavsett lagets prestationer. Eller icke-prestationer. Det handlar inte om vad Dubbel-Anders, Jonatan eller Toivonen-på-väg-ut-i-Europa gör. Eller om hur många granna teveräddningar El Sandqvist bjussar på. Det handlar heller inte om att Berra än en gång glänser på kanten, eller att Dansken ger oss en lektion i modernt ytterbacksspel. Det handlar inte ett smack om vad de gör eller inte gör.
Istället handlar det om andra saker – som också de hänger samman med fotbollen. Och som i själva verket nog alltid är viktigare än vad som sker på plan. Det handlar återigen om gemenskap. Det handlar om att tjabba och gruffas och stångas med likasinnade. Det handlar om skrattet, glädjen, skämten och gemenskapen: på plats i Göteborg, eller framför en storbildsskärm på lokal, eller hemma vid någons teve. Det handlar om allt det där som också är en del av fotbollen, och som alltid kommer att finnas där. Oavsett resultaten på plan.
Som tur är.
