2-2. Avadådå?
"Vi kommer ju före IFK Göteborg åtminstone, någon gång kan väl bara det få räcka?"
På torsdag smäller det. Slaget om Skandinavien. Kampen om Europa. Malmömästarna mot pölsepatrullen.
Biter det inte? Stiger inte pulsen? Reser sig inte håret på armarna?
Nähä. Det är trots allt okej. Det är inte helt obegripligt. Vi har blivit bortskämda de senaste åren med stora matcher, världsberömda motståndare och pengastinna turneringar. För fyra år sedan stod Staffan Tapper i TV och sa: Avadå Salzburg? Det borde vara en del av den erkända malmömentaliteten att rycka på axlarna också åt Europa League.
Särskilt efter en tappad ledning och två insläppta mål på hemmaplan. Att backlinjen gång på gång visar sig antingen darrig eller ömtålig spär inte på optimismen. Oavsett om Stadion var halvfull eller halvtom så är det en tillbakagång jämfört med europakvalen 14-15.
Min besvikelse var bottenlös då den danske drasuten vräkte sig fram och kvitterade i torsdags. Jag kände mig berövad på livets alla glädjeämnen och tog nederlaget personligt. Typiskt mig att hålla på ett lag som inte kan hålla uppe spelet i två halvlekar, liksom.
Nu var jag väl ändå redo att lägga ner den här säsongen? Dags att säga upp dyra abonnemang och ägna vardagkvällar och helgeftermiddagar åt mindre självdestruktiva saker. Vi kommer ju före IFK Göteborg åtminstone, någon gång kan väl bara det få räcka?
Det var svårt att somna efter matchen mot Midtjylland. Såklart. Men inte bara på grund av den bottenlösa bedrövelsen och det svaga utgångsläget inför returen. Något annat spelade också in.
Jag hade ju ägnat en och en halv timme åt en bra och spännande fotbollsmatch. Det kändes som länge sedan där Malmö var på tårna mot ett lag som också ville spela ut och göra så många mål som möjligt av egen kraft. Där fanns ett självförtroende mer än överdriven respekt, ett driv mer än riskminimerande försiktighet. Ett jämlikt och laddat möte, istället för en seg och utdragen batalj där David söker resultat genom att tråka ut Goliat.
Det är ju sådana här matcher man vill se, uppleva och minnas. Igen och igen och igen. Tänk ett gruppspel, hur många fantastiska ögonblick kan inte rymmas i ett sådant.
Särskilt när det kan vara Rosenbergs sista internationella framträdande. Eller att Christiansen verkligen är på gång och har uppenbarligen bestämt sig för att aldrig igen göra en Vardar. Bachirou fungerar som kombinerad magnet, plank och virkningsnål och Gall visade minst sagt sin potential i förrgår. Rieks är sugen, Antonsson likaså. Att Uwe fortfarande är obesegrad är värt att dra ett par varv till.
Jag tror faktiskt att pulsen steg lite nu. Kanske att också håret på armarna reste sig…
Vi vet, ni kan… Framåt Malmö!
