Fredagsfunderingen: Djurgårdseffekten ekar i Europa
Två lag i UEFA-cupen var mer än vi kunde räkna med, sett till hur svårt svenska lag haft internationellt på senare tid. Fyra poäng till HIF efter två matcher är snudd på sensationellt. Och allt är Djurgårdens förtjänst.
Nej, inte en sån där apkramar krönika igen. Har man inte hört nog av deras ”steget före” med revolutionerande träningsmetoder och världsnyheten 4-3-3? Jo. Men det är inte det jag kommer skjuta in mig på.
Årets Allsvenska var länge den jämnaste på många år. Det konstaterandet känns ju lagom fräscht, men jag funderar istället på vad det berodde på. Många har dragit slutsatsen att den var sämre än tidigare. Efter gårdagens knallskott i Istanbul börjar lika många tro att jämnheten istället kom sig av Allsvenskan blivit bättre. Lite väl enkel analys om du frågar mig, men kanske att man är något på spåren.
När MFF och sedermera Göteborg härjade i Europa berodde framgångarna på att vi var mer disciplinerade än motståndarna. Summan av delarna i laget blev större än hos motståndarna. Vi lämnade över till dem att föra spelet, att anfalla men också bli av med bollen. För det var då vi slog till. Monaco klagade över att det kändes som att spela mot 20 man när MFF skickade hem dem med svansen mellan benen. Roger Gustafsson hade analyserat matchförloppet så in i detalj att alla spelarna viste på sekunden hur mycket bollkontakt de skulle ha, när de skulle ha den och viktigast – vad de skulle göra med bollen när sällsyntheten inträffade.
Efter Bosman fortsatte de svenska lagen att praktisera samma taktik. Men nu utan den kvaliteten på spelarna som MFF och IFK hade på sin tid. Kom ihåg att när de båda lagen stod på topp var det landslagsmän på nästan varje position. Visst kunde vi få vattenbärarna och träbenen att fungera i defensiven, men vi tappade successivt den livsviktiga förmågan att utnyttja de få tillfällen taktiken skapade. Svenska lag blev till sist slagpåsar för storheter som Cork, Heerenveen och Thun.
Men i Stockholm satt ett gäng som tänkte annorlunda. De pratade om att föra spelet. Att spela sig ur situationer, istället för att slå bort bollen. Att bygga anfallen på spel genom mittfältet, istället för över. Det handlar inte om muskler, kondition eller 3 man på topp. Det handlar om en spelfilosofi. Och de under några år bortglömda egenskaperna som passningsskicklighet och ”förmågan att göra sin gubbe” (Sluta, det heter dribbla. Alternativt driva. Allt annat är tillkonstlat mög) kom åter i fokus. Med tanke på det känns uppbyggnadsträning utan boll lika smart som att ge ett barn simlektioner för att det ska lära sig cykla. Och det är inte smart.
Zlatans övergång till Ajax var startskottet på en ny tid i svensk fotboll. Nu sattes ekonomin i fokus. Av bara farten, och ett mangrant säljarbete, tripplade MFF och så småningom resten av Sverige sina sponsorintäkter. De nya pengarna började spenderas i jakten på spetskompetens. ”Det ska vara en brasse i år” blev en återkommande slogan för vinterns stora shoppingfönster.
Efter Djurgårdens två raka vinster, framförallt med den förkrossande marginalen 2003, började allt fler prova samma väg. AIK, Elfsborg, HIF, ja till och med svenska mästarna 2004 - MFF - ifrågasatte ifall man verkligen gjorde rätt och började lägga om strategin. (Vilket i MFFs fall idag känns som något bara Percy Nilegård eller clownen Manne kunnat komma på.)
Jämför årets lag och spelfilosofi med hur det såg ut för 3-4 år sen, och tror jag vi är en stor förändring på spåren. Idag pratar alla om att föra spelet. Att utveckla anfallet, jobba med spelövertag, kortpassningar genom mittfältet och spela sig ur situationerna. Det kryllar av duktiga importer och de egna ungdomarna växer upp med Zlatan på näthinnan. (När hörde ni en unge säga att den vill bli nästa Linderoth eller Ingesson senast?)
Spelsättet är alltså nytt för Sverige. Man är mer utlämnad, man förväntas ta emot och vårda en boll trots att man har en Rydström i nacken. Misstagen straffar sig obönhörligt. Det ställer naturligtvis högre krav på spelarna, inte minst psykiskt. Vi håller fortfarande på att vänja oss och vissa vill inte vänja sig. I MFF tvingade spelarna igenom en återgång till 4-4-2 för att man inte kände sig trygga med det nya. Förmodligen beseglades Åkebys öde redan där och då, våren 2006. Kan man inte kan få truppen att anamma sin spelfilosofi är loppet kört, för att helt osökt tala travtermer.
Som jag ser det är det osäkerheten och ovanan vid spelfilosofierna som präglade årets Allsvenska. Därför var det kanske inte så märkligt att lag efter lag klappade igenom och kom ur balans vid skitmål i baken, eller vid något av alla dessa märkliga domslut.
Men när det så är dags för Europa ökar man sina säkerhetsmarginaler igen. Med det i ryggen vågar man spela det krävande spelet, där man fyller på med folk i anfallen samtidigt som man mellan varven också kan spela på motståndarnas misstag. Den variationen hade vi inte riktigt tidigare. Just i HIF har vi också såklart ett lag med sällsynt rutin. Det måste känna bra att ha personer som Baxter, Jakobsson och Larsson i ryggen är Dahl, Rönningberg, Tambura och de andra lite yngre spelarna springer ut.
Precis som Prytz förmodligen kände sig när han luftades i Europaspelet som 18-åring, den där gången för alldeles för länge sen.
Det är naturligtvis för tidigt att sia om hur väl Sverige kommer stå sig mot Europa framöver. Men i takt med att vi återfår spelskickligheten, och vi får ekonomin att hålla bra trupper, så bör inte en seger i UEFA-cupen komma som en chock längre.
Då kommer i varje fall jag kunna förlåta Djurgården för allt upphissat snack, och istället tacka dem för att de vågade tänka tvärtom. För annars hade vi kanske stått där med Arne Erlandsen som ny tränare och försökt förklara skillnaden mellan att spela som små pågar, och spela lide gutt.
