Östersund - AIK0 - 2
En dag då topplaget presterade sitt yttersta
En total känsla av eufori. En allomslutande förnimmelse av lycka. Det här är inget matchreferat; det här är subjektiv kärlekspoesi.
Spel mot ett mål. Ska vi enas om det? Att det var spel mot ett mål. Eller ska vi säga den stora stygga kattens lek med den lilla sjuka musen? Eller kanske såhär: det kändes som ett allsvenskt topplag mot en nedflyttningskandidat där topplaget presterade sitt yttersta och bottenlaget hade en dålig dag.
Är det såhär vi ska spela nu? Alla springer som dårar hela tiden och passningarna är av högsta one-touch kaliber och kämpaglöden lyser ur tjugotvå ögonhålor? Jag tror inte att jag sett sådan fotboll på Stadion sedan Roy Hodgsons glansdagar.
Ingen föll utanför ramen; alla var bra. Vi har seriens bästa målvakt; så kan de penibla töntarna till Asper-hatare säga vad de vill. Vi har seriens bästa ytterbackar. Vi har seriens bästa innermittfält. Ni såg Daniel Anderssons första halvlek idag? Herregud: ni som kallat honom sidledsduttare sitter med en lång röd näsa just nu. Det ser jätteroligt ut. Vi har seriens bästa anfallare. Jo, seriens mest ineffektiva anfallare också. Men bäst är de; lik förbannat.
Även när vi brände chanser enligt löpande band-principen under första halvtimmen så stod jag och skrattade högt åt det som pågick framför mig. Är vi verkligen så här bra? Är detta mitt lag som stormar fram därute?
Om jag fick önska något? Att vi skriver nytt femårskontrakt med Prahl.
Om jag fick önska en sak till? Att någon berättade för mig hur det är möjligt att springa så kopiöst under nittio minuter som Lolo Chanko gör utan att kollapsa och, typ, dö.
Om jag fick önska en sista sak? Att vi spelar den här sortens fotboll varje dag året runt i all evighet.
Och Fröjdfeldt visade än en gång att han är allsvenskans bästa domare.
Vädret var uselt och man fick onda vibrationer av att det här skulle hämma vårt spel, men vi har spelat som allra bästa i år under de vidrigaste förhållande: HIF och DIF hemma. När man sen cyklade hem i höstregnet log man bara åt de vackra dropparna.
Just det, ett litet råd i all välmening till SvFF: skicka ner de där jävla guldmedaljerna till Malmö redan nu så kan ni ta det lugnt senare i höst.
Klacken skötte sig prima. Och avslutningen med unisont jubel för en ensam Joseph Elanga framför Norra läktaren var gåshudsframkallande. Va? Var det någon som sa att ni tycker att det är dåligt att vi håller honom bakom ryggen efter fjolårshistorien? Vad vi svarar på det? Vi sjunger: "ni kan dra åt helvete!". Hör ni?
