Från storhetstid till fritt fall
- en analys av Malmö FF (del I)
Malmö FF av idag kan inte förstås utan att man också blickar bakåt i tiden. Följ med på gästkrönikören Lasse Sandins resa i sju delar från Antonio Durans dagar på 60-talet fram till Sören Åkeby och 2007. Och, inte minst, dagarna därefter. Del I: Tränarna, truppen, framgångar och fiaskon 1964-2007
Det är inte utan viss stolthet som vi på Himmelriket kan presentera Lasse Sandins välskrivna artikel och analys om Malmö FF. I sju delar försöker Sandin sätta fingret på vad det är som vill till för att MFF åter skall bli det framgångsrika lag det en gång var. Garanterat intressant läsning, så håll till godo! // Red. Möller
- - - - - -
FÖR ATT FÅ ETT GREPP om hur det ser ut i vår förening idag vill jag titta på hur det såg ut under våra år med de framgångsrikaste tränare i vår förening, nämligen Antonio Duran, Bob Houghton och Roy Hodgson. Uppträdde dagens problem under dessa tränareperioder?
Antonio Duran (tränare i Malmö FF fr.o.m. 1964 t.o.m. 1971) uppnådde fyra guld och tre andraplatser på sina 8 år i vår klubb. Han var den första tränaren som grundade med rejäl fysiskt träning. Det blev mycket löpande i Pildammarna, men det gav resultat. Skall man skapa goda förutsättningarna för ett lag att bli nummer ett är ju en viktig faktor att du blir unik på något. Klarar du av detta finns förutsättningarna och med Antonio som coach blev vi bättre tränade än våra konkurrenter. Vi hade haft en guldtorka innan Antonios tid som varat i 11 år. Han kom från Åtvidaberg som även de visade upp samma mönster som vi kom att uppvisa första året med Antonio. Den hårda träningen skördade ”sitt offer” i slutet på serien och vi orkade inte fullfölja på samma sätt som vi klarade av tidigare under säsongen. År 1964 är fortfarande det året där jag lidit mest under min period som MFF:are. Leder man en serie (omräknat till dagens trepoäng system) med 10 poäng när det är fyra omgångarna kvar så hade åtminstone jag redan räknat in guldet.
Söndagen den 25:e oktober 1964 i allsvenskans sista döende sekunder så mister vi guldet. Inga andra år uppträdde detta ”fenomen”. Inför säsongen 1966 hade en viktig ”playmaker” i Prawitz Öberg slutat och till sommaren lämnade vårt anfallspar Lasse Granström och Bosse Larsson för spel i tyska klubbar. Dessa hade tillsammans gjort 40 mål 1965 och att tappa samtliga dessa tre spelare klarade vi inte av. Hade vår vårsäsong detta år varit mindre framgångsrik hade möjligheten funnits att vi hade blivit degraderade. Med nio förluster under hösten gjorde att vi sjönk från vår andra plats som obesegrade till en slutgiltig 9:e plats.
Året efter via ett antal lyckade lokala värvningar (Dag Szepanski-Bromölla, Harry Jönsson-Ystad, Ulf Kleander-IFK Trelleborg, Puskas Ljungberg-Limhamn, Curth Olsberg-Växjö samt den rutinerade Anders Svensson som spelade i Örgryte), tog vi återigen guld detta år. Anders Svensson lämnade oss för proffsspel i Holland och återvände efter sin tid där till Örgryte,
Misslyckanden under denna period med Antonio fick aldrig fäste, utan vi hade alltid kraft att resa oss
EFTER TVÅ ÅR MED KALLE Hult av skiftande karaktär (4:a respektive 6:a) anställdes Bob Houghton, 1974, som blev den store lagbyggaren i MFF. Han var yngre än många av spelarnas och att som så färsk och grön kunna skapa ett så framgångsrikt fungerande lag på så kort som han gjorde är unikt i Sverige. De kommande åren utklassade vi allt motstånd och vi vann serierna totalt överlägset med poängsummorna som med råge överstiger 60 poäng med dagens poängsystem. Här skapades den näst längsta sviten i vår historia över förlustfria matcher. Inga problem uppstod heller här och på sina sex och ett halvt år vann vi allsvenskan tre gånger och var 2:a lika många gånger. Hans syn på fotboll kom att sätta djupa spår hos många tränare i Sverige, och bland andra Svennis kopierade modellen och blev framgångsrik både i Sverige och Europa med IFK Göteborg. Fortfarande finns många influenser kvar från denna tid och han har bland annat påverkat båda dagens förbundskaptener.
EN VISS MÄTTNAD EFTER DESSA år kunde skönjas i laget och när Tord Grip, som var tränare i MFF, blev manager så anställde han Roy Hodgson (1985 t.o.m. 1989). Denne hade samma syn på fotboll som Bob och även han kom att bli unik i Sverige. Han vann allsvenskan under alla sina år som tränare för Malmö FF. Märkligt nog fick vi bara kalla oss svenska mästare i två av dessa år.
Under denna period förfogar Malmö FF över det absolut starkaste laget som jag varit med och sett live. Tänk att förfoga över spelare som Möller, Dahlin, Ljung, Jocke Nilsson, Schwarz, Engqvist och Thern. Samtliga landslagsspelare när det begav sig. Att nå upp till denna nivå idag ter sig helt omöjligt. Här fanns överhuvudtaget inga som helst problem utan allt rullade på i ett oändligt segertåg för Roy och Harry.
Vi kan alltså konstatera att vår framgång under dessa år är så stark att ingen skulle ens komma på tanken att våga kritisera oss öppet. Under samtliga dessa år (20 totalt) red vi hela tiden på en kraftig framgångsvåg och denna skapade ett enormt självförtroende hos spelarna, vår ledning och fans. Vi kändes som oövervinnerliga under denna period och var allmänt kaxiga. Känns lite idag som vi får betala tillbaka lite grand för denna kaxighet då.
SKALL VI NU TITTA PÅ 2000 så anser jag att jag måste ta med några av våra sista år på 1900-talet för att belysa vissa återkommande faktorer hos oss.
Sedan 1997 har vi haft 5 huvudtränare för vårt A-lag och det är väl först på 2000-talet som vi har haft speciella fystränare. Under 2000-talet har vi haft 3 stycken. Trots att vi skiftar ut tränare och fystränare och att de är helt oberoende av varandra återkommer följande med samma precision som kirurgens, och detta kan inte förklaras med hjälp av slumpen. Denna uppträder aldrig regelbundet och på exakt samma ställe så det kan vi utesluta. Detta måste ha en annan orsak. Faktorerna det handlar om är:
1. Vi klarar inte av att vara ett vinnande lag sista året med en tränare
2. Vi klarar inte av spela vinnande fotboll i oktober månad
Frans Thijssen inledde strålande, men bland annat personliga problem förstörde hans sista år, 1998. Han fick aldrig fullfölja detta år och det var ett absolut helt riktigt beslut som borde kommit tidigare.
Efter Frans kom Roland och Thomas och med dem lyckades vi bli bäst i allsvenskan under de avslutande nio omgångarna och vi klarade oss kvar i allsvenskan. Vad berodde deras framgång på? Främst för att Frans personliga problem hade lagt sig som en osynlig slöja över spelarna. Hans märkliga turer med laget skapade otrygghet. Förutom detta så fanns förklaringen i att den av Frans ”misshandlade” Niclas Kindvall återfann glädjen under Roland och Thomas, och presterade en fotboll som låg på en mycket hög nivå. Från att varit en ständig inhoppare och fått klä skott för våra misslyckanden i tidningar, gick han från anonym i Allsvenskan till att bli den klart bäste spelaren under dessa 9 omgångar. Hans prestationer under denna period ledde till att han blev nominerad som en av allsvenskans tre bästa anfallare detta år på fotbollsgalan. Niclas blev vår ledstjärna under Thomas och Rolands ledning. Roland och Thomas möjliggjorde Kindvalls metamorfos.
Den andre devisen stämmer ju inte in på Roland och Thomas 1998. Nej, men det är först med en ny tränare som mönstret bryts hos oss och båda dessa faktorer kom att verka samtidigt och är inte förenliga med varandra. Det är rimligt att tro att med en tränare så bryts ”förtrollningen”, men återkommer senare.
MÖNSTRET GICK KLART IGEN OCH tydligt med Michael Andersson. Under första året så tog han oss tillbaka till allsvenskan. Vad man än tycker om honom som tränare så klarade han av detta och det skall vi vara tacksamma för att han klarade av. Året efter var vi i fritt fall under hösten och speciellt i oktober månad. Med tanke på att vi var väldigt framgångsrika under Prahls tre första år med oss så har jag studerat hans siffror lite närmare. Dessa följer nedan
Under dessa mycket framgångsrika år med Tom Prahl (2002, 2003 och 2004) spelade vi 66 matcher och tog 130 poäng under april månad t.o.m. september månad, vilket är ett snitt på 1,97 poäng per match. Vi kan avrunda till 2 poäng i snitt. Att under denna period under 3 på varandra följande spelår snitta 2 poäng på 66 matcher är mycket bra. Då är vi alltid ett topplag och kommer troligen att minst 1 gång av 3 möjliga vinna allsvenskan.
Nu kommer dock kallduschen och det är vårt bedrövliga facit i oktober månad. Under dessa år presterade vi följande rad 12 5 1 6. Vi tog således endast 16 poäng på 12 matcher, vilket är ett snitt på 1.33 poäng. Detta snitt innebär att vi kommer att ta 35 poäng i allsvenskan och hamna 9:a eller 10:a. Sista året med Prahl hade vi raden 4 1 0 3. Det sammanlagda resultatet under honom blev 16 6 1 9.
Under Åkeby har vi ju inte ens varit bra någon gång under perioden, men vi har 4 av 5 möjliga förluster i år i oktober månad. Det har ju alltid varit allmänt känt att lag tränade av Åkeby åtminstone har kondition som räcker. Med tanke på att vi dessutom har Bergwall som fystränare måste det finnas något hos som inte är ”synligt”, men som bevisligen finns. Vad det är jag inte kapabel att svara säkert på. Min tro är att vi ”inte orkar med förväntningar”. När det kärvar lite för oss så ”hugger” massmedia direkt och spelarna och klubben blir utsatt för mycket negativa tankar. Vi måste hantera detta bättre i föreningen.
Ta t.ex. Halmstad BK som klarar sig från kritik trots att deras ras från toppåret 2004 är värre än vårt. De fick kämpa för livet både 2005 och 2006 för att rädda kontraktet. Nu i år är de lite av ett mellanting mellan 2004 och nämnda år och genast hyllas klubben från alla håll och kanter. Jan Andersson hade aldrig överlevt denna period i Malmö FF om vi haft HBK:s facit. Media hade omöjliggjort en fortsättning hos oss efter 2006.
Hur gör de ”stora lagen” för att begränsa skadeverkningarna från media? Jo det har en utsedd representant som får svara på alla frågor. Inga spelare skall behöva utsättas för att ständigt hålla på att svara på frågor som ”varför spelade ni så dåligt, varför är du inte i form osv.” Vi vet ju genom Zlatan vad våra media tycker om att inte få intervjua honom när det passar dem. Dessa lag betalar ju spelarna stora pengar och då vill de också att de skall prestera vad de kan och ser till att eliminera alla faktorer som kan störa deras uppladdningar. I Sverige kanske inte detta skulle fungera fullt ut, men man måste hitta lösningar på problemet för att begränsa dess negativa påverkan. Träna spelarna i att möta denna värld.