Fredagsfunderingen: Vad är grejen med Jennifer Wegerups bildbyline?
Alla som levt mer än tre månader med en kvinna har gjort samma erfarenhet. Man duger inte som man är. Eller som man. Helt plötsligt kommer hon smygande med långärmade slimmade T-shirts med stor rund hals i suspekta färger, man får inte klippa sig längre, man bara måste prova de där skorna som man i brist på bättre vokabulär kan beskrivas som: så djävla feminina. Kort sagt, de vill att man ska se ut som deras väninnor. Och vara som deras väninnor.
I det läget kastar jag mig in i fotbollens värld. Några svettiga polare som fullständigt skiter i hur dom ser ut, en kall pilsner och en ljummen korv och jag är hemma.
Men på senare tid har tjejerna sakta börjat nästla sig in i herrfotbollen också. Inte minst bland journalisterna. På Sydsvenskan har vi fått Anja Gatu och Aftonbladet hårdlanserar Jennifer Wegerup. Nu har jag levt mer er i ett år och nu är det min tur att ifrågasätta er.
Nu är det payback time.
Anja Gatu har inte lyckats göra något intryck på mig. Hon är en felrekrytering av Sydsvenskan. Deras svar på MFFs ”Ni ska få vad ni förtjänar”- satsning. En klassisk namnrekrytering med lika bristande bakgrundskoll som man brukar beskylla MFF för. ”Mats Olsson tycker hon är skitbra, och så har hon skrivit Fittstim tillsammans med Linda Skugge. En rekrytering i tiden”. Ett mera i tiden beslut hade kanske varit att inte anställa Gatu. I varje fall är det ett beslut på tiden.
Istället för Stolts kunskapspräglade funderingar har vi fått ett år av ständiga attacker på MFF. Ibland mest för att det råkar vara ett herrlag. Som när hon gick i taket för att Borg grattade Sankan till en kanonmatch genom att låtsasknäa honom på kulorna. Ett gammalt kärleksgrepp män emellan. Ett kalsonggreppet deluxe. Gatu såg genast rött och skrev ett brandtal om hur förlegat maskulint MFF var. Man undrar ju vad hon vill? Att vi ska börja värva från LDB?
Synd då att Sydsvenskan missade sin egen Heidi Silvander. De få gånger hon fått breda ut sig har alltid gett minnesvärd läsning. Initierat och med skön stil. Som bonus helt befriat från ”kaaan du inte prova den här koftan”-attityd.
Jennifer Wegerup är i en helt annan division. Hon skriver bra, varierar ämnena och bjuder på vassa formuleringar. Men i samband med landskampen mot Saudi-Arabien var hon också snabbt framme med den kvinnliga lusten att göra om.
(Har ni tänkt på att det alltid är tjejerna som drar upp riktlinjerna i alla homemakeover-program.)
Den storm som Roland Andersson orsakade med sitt uttalande om att kvinnorna får se matchen på TV var närmast parodisk. Wegerup ledde attacken och nu skulle han göras om. Bland annat pekade hon på att han som spelare protesterade mot Argentinadiktaturen.
Självklart är det muslimska systemets förtryck av kvinnor fel i vårt demokratiska tidevarv. Men är det verkligen assisterande förbundskaptenens roll att göra politiska uttalanden?Rolle gjorde fel som svarade på frågorna. Han borde lärt sig av äktenskapet och gjort som varje man gör när man får frågan: - ser jag fet ut i den här?
Man duckar. Och springer.
För en tid sedan reagerade Wegerup på SvenskaFans omröstning om bästa sportjournalist. Hon noterade att det saknades kvinnor och tog fram en egen lista. Läsarna - främst män då får man misstänka - hade såklart gjort fel. Det är ju så vi män gör, i kvinnors ögon.
När feminister – laddat ord, men i detta fall fyller det sin funktion – analyserar omvärlden letar det efter patriarkala strukturer och maktsymboler. Jag vet inte hur Wegerup själv står i den frågan men förhoppningsvis drivs hon av demokratiska tankar, vilket jämställdhet naturligtvis är en del av. Men hur ska man då analysera den bild hon ger av sig själv – hennes bildbyline?
Det här med bildbyliner har under åren tagit sig allt större uttryck. Det började med ett litet försynt passfoto, mest för att ge journalisten ett ansikte och för att markera skillnader mellan texter fabricerade på tidningen och inköpta alster från AP och TT.
I samband med att tidningen gick mer mot underhållning slog krönikörerna igenom. Och här möter man något som borde vara ett journalistiskt problem. En tidning ska enligt egen definition vara objektiv i sin rapportering – hur trovärdigt det nu är när man samtidigt tillskriver sig en politisk färg på ledarsidan. Men en krönika är alltid subjektiv. Hela idén med krönikan är att skribenten ska föra fram sina tankar och åsikter. Gärna baserade på fakta som i Bank och Nivas fall, men uppenbarligen lika gärna baserade på det senaste besöket på Debaser som i Mats Olssons fall.
För att då ge dessa, ur journalistiskt perspektiv, helt ointressanta tankarna lite tyngd började man med en större bildbyline. Som snart gjordes om till en bildheadline. Numera kan de ta sig vilka proportioner som helst. Som i Mats Olssons fall. ”Vafan, han är ju bäst i Sverige – smäll upp honom på hela uppslaget, det är ju han som är nyheten” kanske man tänkte i ett svettigt rum i den höga byggnaden som markerar slutet på Stockholms innerstad och början på tassemarkerna.
Hur tänkte då Jennifer Wegerup när hon uppgraderades från passfoto till 2/3-figur? För hon måste tänkt till lite grand. Istället för den manliga posen med armarna i kors över bröstet bistert stirrande snett nedåt kameran från sin upphöjda position, valde hon att ställa sig i profil.
I Kina är det ett tecken på hövlighet att vända sig lite från den man pratar med. Om hundra år kommer vi vara mer influerade av Kina än vad vi idag är USA look-a-likes, men det känns som en aningen långsökt förklaring till profilbilden. Då skulle hon inte tittat in i kameran för i Kina tittar inte man inte den man pratar med i ögonen. (Vilket är extremt förbryllande och irriterande innan man vant sig, kan jag meddela.)
Så varför ställer sig Wegerup i profil?
Det sägs ju att man framstår som mer förtroende ingivande i profil. Riksdagsmän visar t.ex. alltid sig i profil av den anledningen. Men återigen faller det eftersom hon vänt ansiktet mot kameran.
Och varför har hon en svart långärmad tajt topp?
Vi kan ju misstänka att Mats Olsson aldrig kommer köra en helkropps bildbyline i profil. I svart topp. Eller Peter Antoine för den delen.
Man måste förmodligen vara kvinna för att fatta den grejen på rätt sätt. För face it Jennifer, för oss män tappar ansiktet helt betydelse när du porträtterar dig så.
* * * * *
Ps. Anja Gatu kör också på profilspåret. Men hon har liksom inte kunnat bestämma sig riktigt och kör lite safe med armarna i kors också.
* * * * *
Ps 2. Den här texten kan man läsa på lite olika sätt. Vissa är garanterat inte smickrande för mig, den risken får jag ta. Men de som känner mig vet var jag står, och de kommer vet att läsa den som det är tänkt: En fredagstrött fundering, i underhållningens tecken.