Från storhetstid till fritt fall
- en analys av Malmö FF (del III)
Lasse Sandins analys av Malmö FF fortsätter. Del III: MFF och tränarvalen
HÄR MÅSTE VI DEFINITIVT HA en klar och tydlig modell att arbeta efter. Ser vi tillbaka på den senaste 10 årens val så vill jag kommentera dessa val
Vi valde 1997 Frans Thijssen och det tycker jag var ett alldeles strålande bra val. Vi hade lagt en stabil och bra grund i vårt spel under Zetterlund och att med dessa förutsättningar våga spänna bågen och söka sig till marker där ”totalfotbollen” har sitt säte var riktigt bra. Tyvärr blev inte utfallet det önskade och det tror jag har hämmat oss en hel del. Nu går vi tillbaka till att söka de mera enkla, men trygga lösningarna.
Valet efter Frans kom att bli Roland och Thomas, och det var säkert ett bra beslut i det mycket utsatta läge som vi befann oss i. De lyckades med det nästan omöjliga och gjorde det dessutom på ett nästan ofattbart bra sätt. Tyvärr tror jag att detta också kom att bidra till deras fall året efter. När man värderade våra chanser inför 1999 glömde ”alla” bort våra första 17 matcher i 1998 års allsvenska och vi blev bara bedömda efter de sista 9. Detta gjorde att alldeles för många tippade oss som guldaspiranter, allt från Ralf Edström till förbundskapten Tommy Söderberg. Detta var en falsk trygghet vi vaggades in i och när verkligen kom i kapp oss hade vi inga motvapen. Vi hade naturligtvis inte något material för guldstrid, utan resultaten de sista 9 matcherna 1998 kom att bestå av många olika samverkande faktorer som tillsammans blev extremt gynnsamma för oss kortsiktigt. Att rata detta par 1999 hade varit helt omöjligt. Som genuina MFF:are som verkligen ställde upp för föreningen och gjorde det mycket bra omöjliggjordes andra tänkbara alternativ.
DEN TRÄNARE SOM FICK FÖRTROENDET att omgående föra oss tillbaka till allsvenskan blev Michael Andersson. Ett val man verkligen kan ha åsikter om. Detta var egentligen inte vårt val, utan det blev han eftersom mer än en handfull andra tackade nej. Däribland våra tidigare förbundskaptener Nordin och Svensson. Michael Andersson skall ha en stor eloge för att vad han gjorde och det har vi anledningen att vara tacksamma över. Det är på förhand väldigt tveksamt om sådana här val får komma tillstånd under ett så oerhört viktigt år som detta var. Michael Andersson hade tidigare varit i samma situation med Djurgården och lyckats med denna uppgift. Där fanns således vissa sakskäl för att välja honom, men jag hade aldrig på förhand vågat ta denna risk. För risk var det, men det lyckades.
Med tanke på hur laget föll samman under Michael Anderssons sista år hos var valet av en gedigen lagbyggare som Tom Prahl att bra beslut. Hans CV var gedigen och han levererade det vi alla önskade. Tre av hans år blev lyckade, medan det sista året förstördes av skador, spelarflykt till andra klubbar bland annat.
EFTER PRAHLS SISTA ÅR 2005 så talades väldigt mycket om att vi nu skulle satsa på en tränare som kunde få oss att ha ”ett eget spel” som det så vackert kom att heta. Det låter som att vi under Tom Prahls tid inte hade ett eget spel (spelidé). En tränare som under sina första tre år snittar på 49 gjorda mål framåt! Är det möjligt att utan spelidé klara av detta? Nej, det är det inte och hur många mål klarade guldvinnande IFK Göteborg av att göra i år. Med samma logik som man använde mot Prahl så finns där inget lag i allsvenskan som har ett eget spel.
Som sagt nu skulle vi få ett eget spel och valet blev Sören Åkeby. Var detta ett bra val vi gjorde 2005 när vi signade honom? Jag tycker inte det, men där finns vissa öppningar som gör att jag har förståelse för valet. Mina skäl emot är dessa. Åkeby var inte scoutad när han kom till Djurgården 1999 med målsättning att försöka rädda kvar laget i allsvenskan. Detta gick inte. Han ersatte den sparkade tränare Michael Andersson.
När Djurgården åkte ur tog sportchefen Putte Carlsson ett beslut som innebar att man långsiktigt skulle bygga ett slagkraftig lag och göra det grundligt. Han införde bland annat fysträning med inslag från ishockeyn och införde att Djurgården skulle spela en total fotboll som Ajax och helst då med modellen 3-4-3. Det fungerade väl i Superettan och Djurgården tog sig med lätthet tillbaka i allsvenskan. Efter fyra omgångar hade Djurgården bara skrapat ihop två poäng och hade bland annat förlorat med 4-0 mot oss på Stockholms Stadion. Då ville inte Åkeby och Lucic (som blivit uppflyttad till A-laget från tipselittränaretjänsten) längre spela 3-4-3 och förordade 4-3-3 istället och med denna modell blev Djurgården mycket framgångsrika.
Experimentet med 3-4-3 i allsvenskan kostade med all säkerhet Djurgården guldet detta år. I sluttabellen blev man 2:a, bara en poäng efter Hammarby. Det som var utmärkande för dem var att Djurgården hade bra fysik och orkade fullfölja sina säsonger hela vägen. Guldåren 2002 och 2003 vann de 9 av de sista 10 matcherna på hösten och 11 av 13 höstmatcher det andra året. Detta var oerhört bra resultat som Åkeby och Lucic hade i Djurgården, men de fick arbeta långsiktigt och med en utmärkt värvningsfilosofi.
De tog våra mest lovande spelare i U21 landslaget och fick enorm framgång. Åkeby kom efter Djurgården till Århus. En klubb som frigjort ett kapital på 20 miljoner som skulle användas för spelarköp för att om möjligt ta upp kampen i Danmark med de båda Köpenhamnslagen Bröndby och FCK. Man köpte Grahn från oss och Töfting från Häcken. Tidigare hade man Brian Steen Nielsen på mitten och med 2 så starka balansspelare som Nielsen och Töfting kunde Grahn få sin roll som den offensiva kraften i en 4-3-3 modell. När både Nielsen och Töfting slutade rasade mycket för Århus och säsongen slutade med nerflyttning. Åkeby hade redan lämnat för oss. Så här skrev krönikören i tidningen i Danmark (Århus):
”Det är Århus bästa affär under 2000-talet att bli av med Åkeby och dessutom få betalt för honom av MFF.”
Att jag inte tagit honom till MFF grundar jag på att han inte var ett scoutat val till Djurgården samt omdömet han fick efter sin sejour i Århus. Kan acceptera att man väljer på resultaten i Djurgården och att han fick bra omdömen i sina tidigare klubbar (småklubbar förvisso)
NU HAR VALET FALLIT PÅ Roland Nilsson och Hasse Gren. Här har vi återigen ett par som är skickliga lagbyggare och med tanke konstellationen med en positiv person som sällan skapar negativa rubriker och en riktigt bra fotbollsanalytiker, så måste jag tycka att detta val känns bra. Nu måste vi återigen hitta tillbaka till ett lag igen och då finns där inte utrymme till några alltför stora experiment. Förhoppningsvis kan vi vara redo för en spännande utländsk kraft efter deras sejour. Då fordras det att vi varit framgångsrika. Viktigt nu att de får bygga upp ett lag från grunden igen och inga krav om guld och sådant inför 2008. Låt dem bygga i sin takt så kommer säkert också resultaten.