Jag och min far
"Blåtand" beskriver sentimentaliteten och glädjen på Stadion och förhållandet till hans gule far.
Jag ska börja med att beklaga mig över min situation. Jag älskar Malmö FF men bor inte i Malmö. Har inte gjort det på flera år. Jag har inte möjlighet att se varje hemmamatch på plats, inte ens varannan. Sportbarer eller radion fungerar oftast som min räddning. Ibland är det så illa att text-tv får vara enda länken till vad som händer på det gröna gräset. Det är fungerande alternativ, men ändå inte i närheten av den känslan som finns på arenan.
Därför är varje matchbesök en högtid för mig. Allt som rör Malmö Stadion får ett, snudd på patetiskt, sentimentalt skimmer över sig när jag är där. Promenaden dit, publikvärdarna, de rostiga vändkorsen, plastmuggsölen, småtjejerna som först och främst är där för att kolla in Elanga eller Chanko, till och med halvtidsunderhållningen; ja, det är sant! Jag faller för rubbet! Jag småler från början till slut och känner hela tiden hur skönt det är att vara hemma.
Som för så många andra är det min fars förtjänst att jag håller på de himmelsblå. Det var han som i mitten av åttiotalet började ta med mig på matcher. Egentligen är han "gul", men han tvingades väl erkänna för sig själv att det var roligare för grabben att gå på fotboll med en åtminstone fyrsiffrig publiksiffra och ett bra spel än att följa ett harvande lag i de lägre divisionerna. Det vore höjden av otacksamhet om jag idag skulle klandra honom och kalla honom medgångssupporter för att han i några år löste biljetter till ett annat lag än sitt eget.
Idag, nästan tjugo år senare, är farsan "gul" igen. Han har följt sitt IFK Malmö på plats de senaste säsongerna och han blev bedrövad för ett år sedan när de åkte ner i tvåan och dessutom släppte sin, i hans ögon, bäste spelare till MFF.
Samtidigt håller han bra koll på di blåe. Han förklarar beskt att han är tvungen eftersom tidningarna inte skriver om något annat. Men han brukar vara snabb på att ringa och kommentera senaste matchen på sitt sarkastiska men hjärtliga vis.
Efter utspelningen av Djurgården lät det:
- Ja, man får ju gratulera till segern. Men han Skoog, är det inte bättre de gör han till materialförvaltare?
Sådan är han, min far.
I år är det sexton år sedan han var på Stadion. Det var med andra ord lite speciellt när vi i söndags återigen igen gick på match, tillsammans. Jag lyckades övertala honom att intresset kring MFF är så stort nu att man inte kan bo i stan och vara fotbollsintresserad utan att uppleva det på plats. Med blandade känslor gick han till slut med på det och vi köpte biljetter till matchen mot Hammarby.
***
På väg till matchen pratar vi inte så mycket. Jag är helt enkelt för nervös. Det fina vädret ser ut att hålla i sig, även om det börjar bli lite kyligt. Tur att jag har min blåvitrandiga halsduk. Jag hade med mig en till farsan också, men han avböjde vänligt men bestämt.
Vi är framme i god tid. Farsan köper matchprogram och muttrar lite när killen inte har växel på en hundring. Muttrandet fortsätter när vi går upp till våra platser på södra läktaren och han ser i vilket risigt skick Stadion befinner sig i. Allting har uppenbarligen inte blivit bättre på sexton år.
Spelarna är inne och värmer upp. Vi sätter oss samtidigt som Malmöspelarna börjar med skottövningar. Jag har under dagen pratat mig varm över Afonsos färdigheter och särskilt bett min far att kolla in hans skott på uppvärmningen. Såklart går nästan varenda boll från hans fötter över eller utanför. En olustig känsla av att det här var en dålig idé sprider sig i min kropp. Tänk om det blir som förra säsongens match mot Hammarby, fast tvärtom? Det klarar jag inte, det vet jag. Jag försöker skaka av mig de negativa tankarna medan spelarna avslutar uppvärmningen och går in i omklädningsrummet. Farsan kollar i programmet efter autografer.
Så börjar då hymnen ljuda i högtalarna. De runt omkring oss ställer sig upp, och vi med dem. Jag tittar på min far och flinar lite, som för att understryka att det är nu det börjar. Jag konstaterar nöjt för mig själv att den tidigare så utskrattade och hånade sången äntligen har rotat sig. Det verkar som ingen längre funderar på om den ska spelas eller inte, den är nu en tradition på Malmö Stadion.
Bara de kommer igång från början, tänker jag. En eller ett par djupledspassningar med rätt adress, en anstormning från Elanga eller Höiland på kanten, ett bra skott från Skoog, ett lyckat dribblingsnummer från Afonso eller att Lolo gör en tjurrusning och stressar fram en hörna. Vad som helst, bara de går in och sätter press från början... Framåt Malmö, kom igen nu!!!
När spelarna träder in efter första versen går det en rysning längs ryggraden. Adrenalinet börjar stiga ordentligt, liksom nervositeten. Det är viktigt ikväll, Halmstad har alldeles nyss tvålat till Örebro med 5-0 och allt annat än tre poäng till Malmö kommer att göra de återstående omgångarna till rena helveten för mitt psyke.
Sången hörs nu lika mycket från norra läktaren som från högtalarna. Jag njuter av att se det stora ljusblå fältet som löper längs långsidan mittemot, de flera hundra uppsträckta halsdukarna och de mäktigt vajande flaggorna. Folk strömmar fortfarande in i kurvan, det blir antagligen över 20 000 ikväll också. Det är en väldigt vacker syn.
Jag vänder mig mot farsan för att kommentera skillnaden på nu och sexton år tidigare, men jag hejdar mig. Han ser och hör samma saker som jag. Det rinner en tår nerför hans kind.
Det är något visst med förhållandet mellan far och son.
Det är något visst med fotboll.
Det är i synnerhet något visst med Malmö FF.
Hur matchen gick vet vi alla vid det här laget. Till alla som var på Stadion i söndags; på planen, bänken eller läktaren, stort tack!