Fredagsfunderingen: Vad är det för fel på att runka?
När Ljungberg kallade Ekwall för ”wanker” blev Patrick upprörd. Jag undrar egentligen varför?
Ekwalls svar på Ljungbergs attack var onekligen komiskt: "Dåligt ordval." Jag börjar genast att fundera på vilket ord som Patrick hade föredragit? Och sen börjar jag fundera på varför man egentligen tar illa upp av att kallas för runkare?
Visst, det låter inte så trevligt, och det är svårt att tänka sig ordet i positiva termer. Det funkar t.ex. inget vidare som en komplimang: ”Jisses, vilken hedersrunkare du är!” Eller som en vänskapsbetygelse: ”Du är en av mina allra bästa runkare”.
Men hur blev det ett skällsord?
Det skulle kunna vara ett begrepp som markerar utanförskap. Att någon hellre kör ensam än att den håller sig till gruppen. Man vägrar samspelet, kompromissandet, och föredrar att tralla på för sig själv. Att man är en diva, med andra ord.
Översatt till fotboll så dribblar man hellre än att passa.
Ljungberg förklarade sig med att han tyckte Ekwall gjort sig skyldig till en egen tolkning av vad som sades under intervjun. En vinkling. Han hade helt enkelt hade dribblat upp Freddie läktaren, och nu var Ljungan sur.
Det kan man förstå. Ljungberg är fotbollsspelare, och fotboll är ett lagspel som kräver att man samarbetar. Håller någon då på och dribblar hela tiden, så faller idén. Visst, man kan acceptera en liten snabbdribbling då och då mellan passen, men kör man för mycket på egen hand, får man räkna med att de andra härsknar till.
Risken är också såklart att beteendet sprider sig. Passar inte du mig passar inte jag dig, typ. Till sist står man där med ett gäng sololirare som inte längre ställer upp på varandra.
Jag vet inte om det här var vad Ljungberg menade. Förmodligen inte, men jag gillar tanken.
Det förklarar varför MFF 2007 spelade som en bunke wankers.