Måndag morgon...
...och vikarierande måndagskrönikören Per Welinder slås av ett obehagligt minne.
Det är 1985. Höst på Malmö stadion. Roy Hodgson har lett Malmö till den första av fem raka seriesegrar, men i slutspelet ställs vi mot IFK Göteborg. Ett Göteborg som tagit hem de tre senaste årens SM-titlar (83 vann Öster serien, men IFK slutspelet). Jag står i kurvan. Framför mig står två småkillar på kanske 8-9 år. Helt plötsligt hör jag frågan som borde varit 100% retorisk. Vem håller du på? Den andre svarar på klingande malmöitiska: IFK Göteborg.
Jag trodde jag hört fel och frågar pysen i röd luva: Vem håller du på sa du? Lite förvånad upprepar han svaret och jag blir så paff att jag inte kan komma på något vettigare att säga än: Är du dum i huvudet på riktigt?
Egentligen borde jag vara deppig idag. Jag borde prata om en sol som gått i moln. Om det typiska i att vi schabblar bort det mot slutet av säsongen. Jag borde med den efterklokes rätt ondgöra mig över att vi släpper iväg både Maestro och Grahn när det närmar sig slutspurt. Och jag borde förbanna ledningen för att tränarfrågan inte är löst än.
Men av någon anledning känns det inte så.
Ok, jag var inte på plats. Jag hörde bara första timmen på sportradion och jag vet inte mer om matchen än det Tomas Olsson sa i Sportspegeln. Så kalla mig gärna ovetande och naiv, men jag är inte nedslagen av resultatet. Det enda gårdagen förlust betyder för mig, är att matchen på Ullevi med största sannolikhet blir direkt avgörande. Och det ser jag fram emot.
Kommer den lille killen från 1985 vara där? Det jag inte i den stunden förstod, gör jag idag. Med sin dåtida dominans och den TV-sända framgången i UEFA-cupen -82, lyckades medierna utse IFK till hela Sveriges lag. Om den unge killen saknade rätt uppbackning hemifrån är det lätt att förstå att han lät sig imponeras.
I år firar IFK Göteborg 100-årsjubileum. Att samtidigt vinna Allsvenskan är en så bra historia att om Sverige hade varit Italien, hade alla domare varit införstådda med det ekonomiskt fördelaktiga att hjälpa dem på traven. Det står mellan dem och oss. Visst, Halmstad kan säkert också blanda sig i. Men känslomässigt handlar det bara om ett lag att slå, som vi möter i näst sista omgången.
Folk kommer gå man ur huse för att se matchen. På läktaren kommer gamla inbitna supporters blandas med unga ovetande som ser sin första match. Någonstans på Ullevis läktare kommer en liten kille fråga sin kompis vilket lag han håller på. Och samtidigt som Afonso stänker in det avgörande målet kommer svaret på oförfalskad göteborgska: Malmö FF.
- - -
Tre omgångar kvar. Och vi leder Allsvenskan!
Det kommer en dag...