19 dagar kvar
Det är 19 dagar kvar och jag har en djungel av fjärilar i magen och min pessimism är avgrundsdjup. Det är inte så jäkla kul. Skratta ni som inget fattar. Förlöjliga mig. Men det här är allvarligt.
För alla så kallade fotbollsälskare är matchen i omgång 25 säkert en höjdpunkt. Det skrivs och talas mycket om slaget IFK Göteborg-Malmö FF redan nu. Trots att Sundsvall respektive Landskrona först ska besegras. Trots att bakom MFF och IFK G sniffar HBK som en ilsken terrier och vägrar släppa taget. För en utomstående är det en drömmatch. Näst sista omgången, kanske lika många poäng och laget som vinner har troligtvis avgörandet i egna fötter. Två klassiska lag som väcker mycket känslor. Bara en match mellan två Stockholmslag i liknande situation hade kunnat vara intressantare för den stora massan.
Jag skiter fullkomligt i att Ullevi kan bli utsålt, att tidningar och annan media kommer att skriva och tala spaltmil om den här matchen, att för många spelare i bägge lagen så kommer detta kanske vara den största upplevelsen de lär få uppleva på en fotbollsplan. Jättekul för dem och de som står utanför och bara kan njuta av en match mellan dessa bägge lag. Än jag då? Jag skulle gärna avstå den upplevelsen som det kommer att innebära mot att MFF vann sitt guld. Jag önskar ingen spänning, jag vill se MFF som Sveriges svar på Rosenborg.
Det är 19 dagar kvar och jag har en djungel av fjärilar i magen och min pessimism är avgrundsdjup. Det är inte så jäkla kul. Skratta ni som inget fattar. Förlöjliga mig. Men det här är allvarligt. Det är 19 dagar som ska fyllas av arbete, landskamper, kärlek, sömn, mat och dryck, Landskrona på Stadion, Sundsvall-Göteborg via sportradion på min födelsedag, HBK mot Nannes stackars förfördelade spelare samma dag, HT och samtidigt all denna nervositet och oro. Kanske kan jag om en månad när jag sitter på en uteservering i Paris tänka tillbaka på den här matchen som ett av de där högtiderna i livet som man ska spara extra noga i minnesbanken och ta fram vid speciella tillfällen när man tror att livet är skit. Kanske kan jag då också njuta av livet igen, se tillbaka på den här säsongen med glädje och stolthet.
Men det kan lika gärna sluta med att jag om en månad sitter på den där uteserveringen i Paris och inte njuter en sekund av att vara där.
Mitt önskescenario för några omgångar sedan: Malmö, som klara mästare, åker upp till Gamla Ullevi och spelar ut IFK Göteborg eftersom all spänning har släppt hos spelarna. Sedan väntar Elfsborg hemma och pokalen delas ut och ett fullt Stadion hyllar sitt lag. Nu är jag livrädd för att den där sista matchen betyder nada eller blir en fruktansvärt vidrigt nervkittlande historia där man hela tiden har ett öga mot storbildskärmen och resultatet från Örjans Vall i mötet HBK-IFK. Vad är egentligen nöjet med det?
Jag är inte den typen av människa som söker så värst mycket spänning här i livet. Jag skulle aldrig få för mig att klättra upp på något som är högre än 1 meter, jag skulle aldrig hoppa ut från något som är högre upp än 1 meter, jag dyker helst inte i vatten djupare än 1 meter, jag skulle aldrig i mitt liv sätta mig i en bil som man ska köra runt runt i typ 500 km/h. Jag vill att mitt liv ska vara lugnt och stilla; en romdrink innan maten, lite vin till måltiden, en film efteråt, en söndagspromenad eller en tur i svampskogen. Kolla Internet innan och efter matcher, läsa bra böcker. MFF ska vinna sina matcher med viss dramatik (ibland, men inte för ofta) men ändå säkert på något sätt. Lugnt och stilla.
Jag bryr mig inte om spänningen, jag bryr mig bara om att Malmö FF ska vinna årets allsvenska. Därför: må Sundsvall göra årets bästa match och Landskrona årets sämsta veckan innan. Så jag slipper lite av oron. 19 dagar kvar.
