Den försvunna rösten (del 2)
Fortsättningen på texten ur Bosse & Krister om lokalradiohjälten Torsten von Wachenfeldt.
Att erinra sig dessa minnesvärda och saknade sändningar utan att samtidigt erinra sig Wachenfeldts unika sätt att handskas med fotbollsreferat är omöjligt. Ingen annan skulle komma på tanken att följa upp frågan "hur står det till med laget inför matchen?" till det sena 1980-talets assisterande manager Harry Jönsson med följdfrågan "och hur är det med dig själv?" Upphetsade känslor var heller ingenting för Wachenfeldt. När Roger Ljung slog in straffen i förlängningen mot Torpedo Moskva tog det en evighet efter att straffen var slagen tills dess att det lyckliga utfallet verkligen förmedlades. Och när man kort efter halvtidsignalen på den nergångna Torpedo-Stadion hör ett förfärligt buller i mikrofonen konstateras lakoniskt att ett gediget ventilationsrör i det större formatet just föll ner bakom honom och bisittaren Inge Blomberg och att detta rör, om det hade suttit rakt över dem, förmodligen hade omintetgjort fortsatt sändning eftersom båda två då hade varit nere för räkning en god stund framöver.
Möjligheten att via det nya fenomenet kabel-TV följa matchen på Horizont innebar också att man för första gången kunde se rörliga bilder parallellt med Wachenfeldts kommentarer och för att sluta cirkeln och citera hans företrädare: "vilken pärs". Helt plötsligt fördubblades matchen i tempo och antalet farliga tillbud blev väsentligt fler. Snabbt löste man det mysterium som hade förbryllat en sedan bortamatchen mot Torino tolv år tidigare. I slutfasen av denna match vid ställningen 1-0 till Torino hade nämligen italienarna en träff i trävirket som cirka två sekunder senare följdes av utropet "och där blev det mål". Innan besvikelsen över nederlaget hade hunnit ta överhanden hörs det emellertid från radion "mål för MFF" och på något mystiskt sätt måste alltså Harry Jönsson ha snappat upp returen och direkt skjutit sitt kanonskott. Glädjen blev förstås kortvarig i och med Torinos övertidsmål.
Redan innan lokalradion centraliserades, Wachenfeldt pensionerades och lokalsporten mer eller mindre eliminerades var förstås direktreferaten på upphällningen. I varje fall tvingades den store mannen, säkerligen till sin egen sorg lika mycket som vår, ge resultatrapporter från Besiktas hemma i studion. Ens tillit till honom borde emellertid ha varit större än vad den var. När han mycket nära det bistra slutet glatt förkunnar att goda nyheter når honom från Turkiet tänkte man frustrerat att det väl kvittar om vi förlorar med 2-0 eller 2-1. men som ni alla vet hade inte bara Lasse Larsson utan även Marcus Ekheim bidragit till målskörden och säkrat avancemanget.
Femton års direktsändningar sätter sina spår och vid varje ny bortamatch träder vanmakten fram. Tänk att inte längre få höra oss ta ledningen i Bremen, få rejält tilltagen övertid mot Anderlecht för att kompensera deras offside-mål och framförallt själv fullständigt få fnatt efter att Engqvist nickat in bollen mot Inter. Måste vi lida dessa kval varje gång framöver eller kan den gyllene radioepoken få en fortsättning?
