Världens sämste grävande reporter
Vad skulle du åstadkomma om du av en ren tillfällighet hamnade på samma konferensanläggning i Falsterbo som MFF-ledningen? Mer än jag, förhoppningsvis. Jag är världens sämste himmelriketredaktör.
Jag trodde inte mina ögon när jag hastade förbi den svarta tavlan i receptionen på kursgården. "Malmö MFF" (klantarslekärring till värdinna som inte kan stava ordentligt) skulle visst befinna sig i konferensrummet "Flommen". Det var torsdag morgon och jag insåg att jag hade hamnat på samma ställe som MFF:s ledarstab.
Jag hade tidigare i veckan läst i tidningen att Borg, Prahl, Patrik Johansson och övriga tränarstaben under slutet av innevarande vecka skulle sätta sig ner för att prata framtid. Bengt Madsen lät då antyda att det rörde sig om en slags uppstart för kommande säsong och i Expressen slog man upp att detta betydde att Prahl var så gott som klar för ytterligare år i den ljusblå overallen. Tänk vilken lycka att min kurs i projektledarskap skulle befinna sig på samma plats som framtiden för mitt älskade lag skulle formas.
Vid niotiden på torsdagsmorgonen såg jag det första livstecknet från dem. Hasse Borg kom gående på parkeringen utanför Norregård, talandes i sin handsfree. Som han alltid gör. Jag ville instinktivt gå fram och ge honom en klapp på axeln, men helt plötsligt insåg jag att jag skulle göra mer nytta inkognito än som offentlig supporter. Kanske skulle man kunna snappa upp en och annan hemlighet om de inte misstänkte att någon lyssnade?
Efter en förmiddag av rollspelsövningar och teorikunskap kring FIRO-modellen var det så dags att äta lunch vid tolv och tjugo. Jag gick med förväntansfulla steg in i matsalen, men ingen syntes till. På ett bord alltför långt från det till oss anvisade, fanns bordet med ett dubbelvikt ark där det stod "MFF". Inget tjuvlyssningsavstånd, således. När jag stod och tog sallad, såg jag dem komma in. Borg (iklädd pressvecksbyxor och en ofantligt ful MFF-tshirt), Prahl (i en v-ringad lammullströja), Patrik Johansson, målvaktstränaren Mats Svensson, ungdomscoachen Alf Westerberg samt lagledaren Bosse Nilsson. Direkt spetsade jag ögonen. Skulle Hasse och Prahl, som ju enligt ryktet inte drar jämnt, sätta sig bredvid varandra? Svaret var nej. Men det såg ändå ut som om de pratade glatt med varandra. Prahl tränar oss nästa år - det är jag tvärsäker på.
Vid kaffeautomaten kom så den första möjligheten till nyhetsstoff. "Joseph", hörde jag från en bred skånsk stämma. Jag hajade till och försökte röra mig närmare utan att röja mitt hyperintresse. Snabbt kollade jag över om jag hade något Malmö-relaterat på mig eller kanske en bortglömd MFF-tatuering på halsen som skulle avslöja mig. "Joseph", hörde jag en gång till. Men precis då kände jag en hand på min axel. En av mina kurskollegor som ville diskutera förmiddagsövningarna. Och jag kunde inte förmå mig att vifta bort honom. Det kommer väl fler chanser, tänkte jag.
Nyfikenheten växte sig allt starkare under eftermiddagen och till slut var jag bara tvungen att låtsas gå på toaletten, bara för att kunna lyssna utanför den stängda dörren in till "Flommen". Försiktigt smög jag mig fram med en kaffekopp mot örat (jag hittade dessvärre inget glas) och ställde mig utanför. Jag hörde Hasses sammetsgnälliga närkingska. Men dessvärre kunde jag inte urskilja några fattbara meningar. Därtill var jag alldeles för nervös och okoncentrerad. Plötsligt hörde jag en dörr öppnas bakom mig. Jag ryckte till och kastade mig upp från min framåtlutade position till en "Oj, regnar det?"-pose, och konstaterade att en städerska iakttog mig med en min som såg, minst sagt, förbryllad ut.
Det dröjde ända till middagen innan jag såg till de sex igen. Och även denna gång blev min sökande efter en story misslyckad. Jag hade tänkt överhöra en fyllediskussion i baren mellan sportchefen och tränaren efter middagen, men till min stora besvikelse tog de bara sina kaffekoppar och gick tillbaka upp på ovanvåningen. Fan. Jag kan i alla fall meddela att kvällens meny bestod av en chévregratinerad toast till förrätt, en delikat oxfilé med västerbottenquesedilla och murkelskum till huvudrätt samt en avslutande märklig dessert med en slags fläder-is (som slush puppie, ungefär) och kryddad ananas.
Dock blev jag mäkta irriterad när en tjej på vår kurs berättade att hon under en rast på eftermiddagen suttit vid datorn på ovanvåningen när MFF:arna plötsligt kommit ut ur konferensrummet och satt sig ner i soffgruppen utanför och börjat resonera om vilka ungdomar som man skulle satsa på. Varför var det inte jag som satt där? Till råga på allt kom hon inte ihåg vilka namn som nämnts. Jag försökte få henne att minnas genom att nämna namn som Safari och Charles Anderson, men fick till svar att de nämnt några svenska namn. "Alexander", "Kasper" och "Tobias", hette de eventuellt. "Alexander Malmström?", frågade jag henne, men fick till svar att han nog hette något annat. Men hon mindes inte riktigt. Och hon mindes inte om de namn hon kom ihåg var sådana som det skulle satsas på.
Den natten sov jag inte. Tankarna cirkulerade alltför mycket och när jag för femte gången vaknade vid tretiden, var jag beredd på att försöka klättra in i Flommen från utsidan för att läsa eventuella kvarglömda anteckningar. Eller plantera min mobil där och ha den uppkopplad mot kollega Welinders telefon. Eller korsförhöra alla i kökspersonalen för att fråga om de hört Tobias Grahns namn nämnas vid middagen.
Jag vågade inte. Faktum är att jag inte vågade göra någonting under någon av de två dagarna. Jag såg gänget vid frukosten på fredagen och jag såg Tom och Patrik när de lämnade Norregård efter lunch för att bege sig till in till Malmö och matchen mot Hansa Rostock. Jag såg dem, men de såg inte mig. Och jag blev inte ett uns klokare. Jag vågade inte ens gå fram och fråga Bosse helt öppet om han kunde lätta lite på förlåten, exklusivt för mig.
Men ni måste förstå. För att förklara min feghet måste jag ta upp en overklig händelse som inträffade precis innan läggdags på torsdagen. Jag gick i korridoren och pratade i telefon med min flickvän och plötsligt passerade Hasse Borg. Och min mobiltelefon dog. Inte så att samtalets bröts, utan den stängde faktiskt av sig. Helt oförklarligt. För det är just det, hur ska man kunna våga tilltala eller avlyssna någon som är så magisk att hans blotta närvaro kan slå ut mobiltelefoner?
Inte ens en grävande reporter som jag vågade.
