De förbannade
Jag är en av dem. En av de drabbade, en av de förbannade. Vi är antagligen inte många. Men vi finns. Och vi är märkta. För hela vårt liv.
Att vara en av de förbannade är ingenting jag är stolt över. Det är ingenting jag precis skryter med i min resumé. Ingenting jag vrålar ut på läktaren eller framför storbildsteven i sällskap med andra Blådårar. Det är heller ingenting jag går och tänker på dagligen. Inte förrän Di Blåe har förlorat. Det är då jag verkligen vet att jag är en av de förbannade. En av de drabbade. Och allt jag kan göra är att lida i tysthet.
* * * * *
Det är en klar kall dag i slutet av oktober. De 15,802 på läktarna bara väntar på att domare E. Boström skall blåsa igång matchen. Den första visselsignalen dränks snabbt av publikens hänförelse. Det är idag det gäller. Säsongens sista match. Möjligheterna till guld är överväldigande. Det räcker med oavgjort. En enda pinne. Samtidigt blåser domare E. Mårtensson igång sin match i Solna inför 10,909 lika hänförda åskådare. Idag kan bara ett lag gå vinnande ur striden.
* * * * *
Att vara en av de förbannade är något vi drabbade visserligen föds med. Men förbannelsen är inte märkbar från allra första början. Vissa människor kan t.o.m. vara en av de förbannade och ändå gå igenom hela livet ut att ha några men av det. Det vet inte ens om att de är drabbade. Andra som jag är fullt medvetna om vad det innebär att vara en av de förbannade. Skulden vi aldrig blir fria från. Oket över våra axlar.
Mina 8 första år levde jag i lycklig okunskap om att jag kunde vara en av de förbannade. Fram till en vacker vårdag i början av 70-talet, då min farbror tog med mig till Malmö Stadion, ställde mig någonstans högt upp på mitten av Norra Stå, tryckte i mig blaskig korv i halvtid, och med Bosse Larssons och Janne Möllers hjälp för alltid tände glöden för Malmö FF i mitt hjärta. Antagligen den lyckligaste dagen i mitt supporterliv. Men den dagen förvandlades jag också till en av de förbannade. Utan att jag ens visste om det då.
* * * * *
Några veckor tidigare, efter 3-1 över AIK på Råsunda leder MFF allsvenskan överlägset. 6 poäng för ÖIS och Djurgården, 7 före IFK Norrköping. Seriesegern ser säker ut. Inget guld har tillfallit klubben på 11 säsonger. Ett par andraplatser som bäst och nesan av att en säsong tom ha haft IFK Malmö före i tabellen. Men i år verkar pokalen vara på väg tillbaka där den hör hemma. 4 matcher kvar.
* * * * *
Redan ett par år efter mitt första besök på Stadion torde jag ha känt till att jag var en av de förbannade. Mitt intresse för MFF växte snabbt och jag läste allt jag kom över. Slukade tabeller och årsböcker. Men då, vid den tiden, fanns det ingen anledning att bekymra sig. Malmö FF befann sig i en guldålder som aldrig tycktes ta slut. En och annan motgång fanns det ju, men glömskan har den goda effekten att endast det goda består och med Bosse på plan och Janne i målet fanns inget som kunde stoppa Di Blåe. Bob kom, sågs, segrade och gick. Roy kom, sågs, segrade och gick.
Men så gick allt plötsligt i stå. En lång midvinter av besvikelser skulle inledas. Om denna midvinter visste jag naturligtvis inte då, men det måste varit då jag en dag insåg att jag var drabbad. En kuslig osannolikhet
uppenbarade sig för mig. En liten, till synes obetydlig fakta från ingenstans som för alltid skulle förändra min syn på mig själv.
* * * * *
Men segern i Solna följdes av en mållös match mot Elfsborg. En uddamålsförlust mot ÖIS. Ytterligare en tappad pinne mot Örebro. Och plötsligt var förföljarna hack i häl. Det otänkbara hade inträffat. Segern höll på att glida Di Blåe ur händerna. Djurgården och ÖIS var bara två poäng efter. Fast med sämre målskillnad. En enda poäng i sista matchen och pokalen skulle hamna i Malmö. Även en förlust kunde gå bra. Men med en pinne var det inget snack om det. I säsongens första möte mot Norrköping hade Malmö FF vunnit komfortabelt med 2-0. Inför säsongens sista match sprang så pågarna in på Idrottsparken med vetskapen att de hade allt i egna händer. Det var den 25e oktober 1964 och det skulle inte bli en dag att minnas med glädje för Di Blåe.
* * * * *
Vad mig anbelangar skedde två ting som är värda att komma ihåg i oktober 1964. En mycket sorglig och en mycket lycklig. Den lyckliga: jag föddes. En kall klar dag i slutet av oktober. Den sorgliga: det var den 25e oktober. Den dag jag skrikandes av skräck, spottades ut i en kall värld var samma dag då det osannolika inträffade. Den dagen förlorade MFF. Hade det bara varit en förlust vilken som helst hade det inte spelat någon roll. Men den dagen förlorade MFF med 3-0 mot Norrköping. samtidigt som Djurgården vann med 4-1 mot IFK Göteborg. Resultaten gjorde att Djurgården inte bara nådde samma poäng som MFF. De 4 målen mot Göteborg innebar också att de lyckades göra ett mål mer än MFF under säsongen. 46 mot 45.
Med minsta möjliga marginal lyckades Djurgården snuva Malmö på guldet. Det guld MFF väntat på i 11 långa år. I sista omgången. I matchens sista skälvande minuter förlorades guldet. Och några trimmar senare kom jag till världen. Av alla dagar, valdes just denna för mig. Jag blev en av de förbannade. Vi förbannade vars enda brott är att bli födda på en av våra hjärtans klubbars mest sorgsna dagar. Ett till synes ringa brott och för vilket vi egentligen måste ses totalt oskyldiga till. Men ett brott som gör att vi för alltid måste bära klubbens alla sorger på våra axlar. Vi är tattingarna vars födelsedagar alltid åminner om de grövsta nesligheter. Vi är oturens fanbärare. Vår blotta närvaro och vetskapen om vårt tunga arv kan få den skrockfulle att skita på sig. En avvikelse från
mina matchrutiner och jag kan hota en hel säsongs ansträngningar på ett ögonblick.
Jag är en av de förbannade. En av de som aldrig riktigt kan skaka sig av skulden.
