Måndag morgon: att hoppa fallskärm utan fallskärm
"Vi supportrar som fått med oss framgångar med modersmjölken eller via de äldres berättelser runt lägerelden kräver resultat. Inte bara resultat, vi kräver vackert spel."
I en av sina monologer undrar Jerry Seinfeld vad som är meningen med att ha en hjälm på huvudet när man hoppar fallskärm. Vecklar inte fallskärmen ut sig går det i stort sett lika bra att bära en partyhatt. Eller lika dåligt, beroende på hur man ser på saken.
I en av mina tankar undrar jag vad som får en tränare att välja Malmö FF. Det är som att hoppa fallskärm utan fallskärm. Det är i stort sett omöjligt att klara sig helskinnad. Och bära partyhatt har bara en tränare fått göra på väldigt många år.
Den störste av dem alla på senare år, Tom Prahl (partyhattsbärare), togs emot med jubel och öppna famnar. Han levererade och levererade bra och tog till slut hem guldet till Malmö igen. Men så kom året därpå och den femteplatsen, den förnedrande förlusten mot Thun och all den turbulens som var 2005 gjorde att en del supportrar ville skicka honom vart som helst bara det var utanför Malmös stadsgräns. Tre riktigt bra år uppvägde alltså inte ett mindre lyckat år, enligt rätt många.
Det är tufft att vara tränare på de flesta ställen, men det är mer eller mindre en fråga om liv och död i Malmö. Minnet är kort och tålamodet oftast minimalt. Vi supportrar som fått med oss framgångar med modersmjölken eller via de äldres berättelser runt lägerelden kräver resultat. Inte bara resultat, vi kräver vackert spel. Det krävs inte många oavgjorda resultat förrän det börjar ropas efter nya spelare, ny tränare, ny sportchef, ny ordförande, ny massör, ny städerska på kansliet.
Så kanske det ska vara. Har man mest pengar på banken och bland de största och lojalaste supporterskarorna ska vi inte nöja oss med mittenplaceringar år ut och år in. Ska vi kunna kalla oss en (svensk) storklubb duger förstås inte de senaste två årens mediokra spel och resultat.
Roland Nilsson och hans Hans har en fantastisk utmaning framför sig. Man kommer till en klubb med måttliga framgångar de senaste åren. I stort sett kan det inte gå sämre, utan att ramla ur allsvenskan. Jag vill inbilla mig att tålamodet hos oss supportrar sträcker sig några månader och matcher längre, nu när vi har sett Åkebys lag famla desperat i mörkret så länge. Jag hoppas att så är fallet.
Under Tom Prahls första år kämpade vi om guldet länge och väl, vilket var en remarkabel bedrift med tanke på hur laget hade spelat så sent som ett år tidigare under Mikael Anderssons ledning. Jag tänker inte tillåta mig själv att tänka repris tack – det vore att lägga ribban för högt. Men kan vi få se intentionerna och möjligheterna om en ljus himmelsblå framtid är jag nöjd. Då har jag tålamod länge. Jag hoppas att jag inte är ensam om det.
Jag tror att Roland Nilsson är en modig man. Hellre ser jag honom som modig än dum. För väljer man att hoppa fallskärm utan fallskärm är man antingen modig, eller dum. Jag tänker att han trots allt ser möjligheterna som finns i vår klubb. Det gör mig lugn.
**********
Välkommen till Malmö, Jeffrey!