Laddning Lördag: Hjärnhalvornas kamp
Vem vinner, höger eller vänster? Magnus Johansson presenterar en krönika full av substans.
Redan i början av juli bokade jag två biljetter på Ticnet till matchen på lördag. Detta skulle bli triumfens ögonblick: GULDET skulle hem. Detta som jag har längtat efter i så många år. Efter matchen mot Landskrona var jag nära att riva sönder min biljett, men efter matchen mot IFK Göteborg skulle jag inte sälja den för allt i världen. Lördag morgon strax efter 8 sätter min gode vän elfsborgaren och jag oss på tåget. Några timmar senare är vi i Malmö. Det är äckligt nervöst redan nu.
Jag är inte så hemma på hjärnans alla vinklar och vrår. Fast i min bok är högra hjärnhalvan redan nu inställd på att HBK kommer att vinna rätt betryggande mot IFK Göteborg. Och den vänstra hjärnhalvan hela tiden ser scenariot mål, mål, mål, mål för de himmelsblå på Stadion och ett sent Ijeh-mål på Örjans Vall.
Den högra halvan tänker att jag åker ner till Malmö, det blir en trevlig resa och en chans att se MFF för sista gången i allsvenskan i år. Den försöker få mig att förstå att Mackan kommer att göra några mål och på Stadion blir det krampaktigt värre. Att "det kommer en dag" inte kommer om några dagar. Jag får vänta ett år till på att få bli guldrusig. Den högra hjärnhalvan sägs vara den rationella av de två halvorna. Den lite tråkigare tårtbiten.
Den vänstra, å andra sidan, gör att jag inte sover gott om nätterna. Att jag utför mitt arbete uruselt. Att min kvinna inte får den uppmärksamhet hon är värd. Folk tror säkert jag hallucinerar när de ser mig leende utan synbar anledning. Den vänstra halvan säger till mig att Skoog kommer att göra mål på en tveksamt dömd straff i början av matchen och därefter blir det en målorgie inför drygt 26 000 vanvettigt extatiska åskådare. Den vänstra visar mig bilder på hur jag reagerar där jag sitter uppe på norra läktaren när storbildsskärmen plötsligt sänder ut Ijehs mål mot HBK. Herregud, tänker jag, är det så jag ser ut när maximal lycka uppnås. Vem katten har opererat in Mats Sundins galna ögon i mitt ansikte?
Men den vänstra har en brist. Den kan tala om för mig att MFF kommer att vinna, att Göteborg kommer att ta poäng mot HBK, men den vägrar låta mig få sinnesfrid. Som om den vill hålla mig på halster. "Jag kan ge dig dessa bilder, men ärligt talat, kan du verkligen lita på mig", viskar den.
Jag försöker verkligen förmå mig att inse att det inte kommer att bli guldeufori på lördag. Att jag inte ska förvänta mig att få åka hem de 20 milen och omväxlande jublande och glädjegråtande återberätta hela matchen för Jan-Ove, medlem i IF Elfsborg, som sett samma match som jag. Hur tråkig jag än är så orkar jag inte med fler besvikelser, alltså är det lika bra att inse att det blir en andraplats. Och även om jag inte är nöjd med det så var inte heller detta år vårt år. Vad kan man göra?
Vad man kan göra? Personligen ska jag gapa och sjunga, leva mig in i matchen, hoppas hoppas hoppas, tillbe alla gudar jag kan namnet på, ta av mig mitt armbandsur fem minuter innan matchstart precis som alltid och sen får det gå som det går. Visar det sig att mitt rationella jag fick rätt kan jag ju alltid trösta mig med att det var väl precis det jag visste. Visar det sig däremot att min vänstra hjärnhalva får rätt; jag säger som en tonåring jag känner: shit alltså. Då blir det fest och goda drycker i lagom mängd, och det blir en väldigt trevlig hemresa, det blir en väldigt trevlig höst och vinter, det blir en väldigt trevlig väntan på april och den allsvenska starten igen. Och jag blir en väldigt trevlig person att ha att göra med, på jobbet och i hemmet.
Min lista över största glädjeämnen med MFF de senaste 10 åren toppas av två ögonblick, som jag varken kan eller vill välja mellan: 3-1 hemma mot Elfsborg 2001 och 4-0 borta mot IFK Göteborg 2002. Jag hoppas med bägge mina hjärnhalvor, sådana de nu är, att de ögonblicken på lördag runt 15.30 förpassas ner till plats 2. Snälla.
