Årets pralin
Helen Johansson har äntligen hittat sin Aladdin-favorit i MFF.
Så här i juletider är en Aladdin chokladask något som återfinns i de allra flesta svenska hem. Alla har vi våra favoriter bland de ljuva pralinerna. En av bitarna som brukar gå åt allra först är den vita Pärlnougaten som ligger i mitten av asken. Denna skapelse som påminner lite om en golfboll brukar nästan alla älska. Andra populära sorter är Trillingnöten och Gräddnougaten. Medan en del sorter byts ut har andra varit med under lång tid. Några av de som hängt med riktigt länge är Nöttryffel och Trofenougat. Detta är lojala gamla vänner som man vet hur de smakar och som uppskattas av många.
Cocoskola och mjuk Tofféekola är rätt nya i chokladasken och har inte fått så många anhängare än. Sen har vi de där udda pralinerna som oftast ligger kvar till sist - Ägglikör, Romrussin och någon till. Dessa sorter är det färre som tycker om, men det finns människor som verkligen uppskattar dem och förstår deras storhet.
En del väljer chokladbitar efter utseende! Här tycker jag ju att den vackra Höstnougaten vinner matchen med hästlängder.
Så varför sitter jag då och skriver en krönika på en fotbollssajt om chokladpraliner? Tja, dels för att jag älskar choklad och dels för att det faktiskt finns en del likheter mellan chokladpraliner och fotbollsspelare. För visst är det så, att det precis som i chokladasken, finns spelare i ett lag som är mer populära än andra. Ta Zlatan exempelvis, den stora stjärnan - fotbollens egen Pärlnougat. En spelare som nästan alla älskar.
I dagens Malmö FF kan jag inte se någon spelare som är den solklart populäraste likt Zlatan.
Däremot ser jag flera spelare som skulle kunna liknas vid Trillingnöter och Gräddnougat. Junior, Behrang Safari och Jimmy Dixon är några av våra mest populära spelare. Vi har de lojala trotjänarna Anders och Daniel Andersson som skattas högt av oss supportrar. Vi har de nya, yngre spelarna som man är väldig förväntansfull på - Guillermo “Gische” Molins, Ola Toivonen, Johan Andersson med flera.
Babis Stefanidis och Edward Ofere klassar jag som en bit romrussin eller ägglikör. De kanske inte har så många anhängare, men kanske det är för att inte alla förstår deras storhet. Den spelare i laget som får priset som vacker Höstnougat är Jonas Sandqvist.
För mig är favoriten i Aladdinasken den vita pärlnougaten precis som för så många andra. I Malmö FF har jag dock under en lång tid saknat en favoritspelare. Jag använder ordet saknat eftersom det verkligen ligger något speciellt i att ha en favoritspelare. Någon man tror och hoppas lite extra på, någon man gläds med när han lyckas, någon man lider med när det går sämre. Någon man alltid har ett gott öga till och som man försvarar när andra klankar ned.
Vem som blir ens favoritspelare är inget man egentligen själv väljer. Det är högst subjektivt och många faktorer spelar in. En del uppskattar en målskytt, andra en bra försvarsspelare. Någon sätter dribblingar främst, andra tycker det är bättre med slitvargar. Och medan en supporter tycker om spelare som jämt presterar bra på planen kan andra fatta tycke för en missförstådd spelare som inte kommer till sin rätt. Och en del väljer säkerligen favorit efter utseendet.
Under mina 25 år som MFF-supporter har det blivit några favoriter som passerat revy. Först i raden var Micke Rönnberg som spelade i Malmö FF under första delen av 80-talet. Jag minns honom som en spelare med fin teknik och ett mycket bra spelsinne, men det som etsat sig fast allra mest i minnet är ändå hans fantastiska frisparkar.
Den hittills största favoriten för mig är Håkan Lindman. Han spelade i Malmö FF under föreningens framgångsrika period i slutet av 80-talet. Jag hade nöjet att ha en del kontakt med honom i samband med mitt engagemang i “Blå Radion”. Håkan var en fantastisk personlighet! Hans främsta insats i den ljusblå tröjan kan ha varit i SM-finalen mot Djurgården 1988. Första matchen på Stockholm Stadion slutade 0-0. Returmötet i Malmö vann di blåe med hela 7-3. Håkan gjorde två mål, Martin Dahlin fyra.
En annan stor favorit var Stefan Schwarz. En spelare jag beundrade mycket. Inte minst för hans inställning och hans tuffa tacklingar. Detta var en spelare som aldrig någonsin vek ner sig.
Slutligen får jag även nämna Jocke Persson som jag tyckte var en oerhört komplett fotbollspelare.
Det har dock gått ett tag sedan ovan nämnda spelade i Malmö FF och det var längesen jag hade någon riktig favorit i laget. Kanske det har med åldern att göra, att jag blivit äldre och mer kräsen. Det ska till något riktigt speciellt hos en spelare för att jag ska bli imponerad numera.
Under året som passerat har så en spelare äntligen blidkat mig. Ola Toivonen som jag hade ett gott öga till sedan sin tid i Örgryte blev snabbt min nya favoritspelare. En fantastisk talang med en härlig spelstil! Jag har under året glatts med honom när han spelat bra. Minns matchen mot HIF på Olympia som en av hans absolut bästa insatser under året och där han dessutom fick göra MFF:s avgörande segermål.
Jag har också lidit med Ola när han presterat sämre. När han har blivit utbytt, petad och flyttats runt på olika platser i laget.
Ett av de värsta minnena under året var när han i Djurgårdsmatchen nickade ihop med Daniel Andersson och blev liggande till synes livlös. Då blev jag verkligen rädd att min favorit var illa skadad. Hade oerhört svårt att koncentrera mig på matchen efter detta och ville bara veta hur det gått för Ola.
De bästa stunderna under året har varit när jag fått tillfälle att prata närmare med honom under de intervjuer jag gjort. Det har onekligen varit lite extra nervöst vid dessa tillfällen. Men någon nervositet har det egentligen inte funnits anledning till då Ola är en väldigt ödmjuk och jordnära person som det är enkelt att prata med.
Ola har onekligen förgyllt mitt fotbollsår och jag är glad att jag äntligen funnit en ny favorit!