Laddning Lördag: Spöken från det förgångna
Det råder ett paradigmskifte i Sverige och Västeuropa. Vår reservationslösa beundran från allt från USA som har rått sen krigsslutet har övergått till närmast det motsatta. Endast den amerikanska populärkulturens yttringar finner nåd i landet.
Året är 1968. I fotbollssverige börjar allt bli som vanligt. Efter en liten svacka på sent femtiotal och tidigt sextiotal har MFF åter satt sig i förarsätet med malmöitisk pondus helt opåverkade av det politiska systemskiftet. Vi har blivit mästare igen åren -65 och -67. MFFaren har åter tagit tömmen och bringat ordning vår fotbollsvärld.
Nu är det dags igen för guldfest.
Endast ett lag från knallebygden utan något särskilt att spela för skall besegras i årets sista match. Söndagen den 27 oktober äter jag som så många gånger förr söndagsmiddag hos föräldrarna före matchen. Efter god modersmat, samt av Eric Persson rekommenderat antal snapsar, börjar promenaden mot vårt fortfarande nya fina stora stadion. Pildammarnas löv faller höstgula till marken mellan kastanjerna. Fåglarna simmar lugnt, betraktande de malmöbor som likt mig är på väg till en guldmatch igen-igen-igen intill den yttersta dagen. Spelåret har varit mer än godkänt med två fantastiska matcher mot AC Milan i Europacupen där endast en köpt domare vid namn Machin har hindrat MFF från avancemang. Jag plus 18649 personer till sitter tryggt på stadion i väntan på att pågarna ska göra sitt jobb.
Matchen börjar precis som vi tänkt oss. Efter en kvarts spel har vi 5-1 i hörnor samt massor av målchanser. Men ju längre tiden går utan mål sprider sig nervositeten innanför de himmelsblå tröjorna. Under pausen är ändå förtröstan stor och korven och det förgiftade kaffet smakar som vanligt.
Andra halvlek. MFF pressar än mer, men i Elfsborgs mål står denna kulna eftermiddag en fantom vid namn John Hedin. Han presterar det kanske svettigaste målvaktspel jag någonsin sett på vår hemmaarena och när domaren Einar Boström blåser av matchen har han så gott som ensam sett till att Östers IF med ett enda mål blivit svenska mästare. Behöver jag nämna att Hedin är bördig från de
Mobergska trakterna.
Eric Persson tar det hela på sitt sansade vis. Han grämer sig mer över förlusten mot HIF i den näst
sista omgången. Lite ödets ironi är dock att han sett till att sex svenska klubbar mot tidigare fyra får representera i intertotocupen och därmed givit IF Elfsborg lite tändvätska. Han vet att det kommer många SM-titlar i framtiden. Antonio Duran är förtvivlad och förbannar regeln om att mästerskapet kan avgöras på målskillnad. Spelarna sitter med huvudena i händerna i omklädningsrummet. Det känns som om vintern har tagit över vår vackra stad.
Varför skriver ja nu detta inför vår viktiga match på lördag? Varför måste jag berätta detta för alla Himmelrikets läsare som inte var födda då? Är det mitt Lutheranska arv? Måste jag ständigt bära tagelskjorta?
Nej. På lördag kommer Johan Wiland att framstå som en såll jämfört med Hedin. På lördag befinner sig 26000 fans med en helt annan guldtörst än dåtidens mätta supporters på stadion. På lördag syns ett ljusblått tifosierande folkhav som kommer att hetsa fram våra spelare till en målorgie som får en att tänka på när Jönköping Södra svarade för motståndet -49.
På lördag blommar Afonsos artisteri, Skoog hittar målformen, Asper spikar igen, Höiland och Elanga kommer på kanterna och Daniel visar vad han lärt sig i la bella Italia. Får vi sen den där lilla hjälpen från en av våra huvudkonkurrenter med Ijeh i spetsen, så. Drabbas sen Rosenberg äntligen av den prestationsångest han visade i MFF, så.
Då kommer jag aldrig mer att skriva krönikor likt detta nervterapialster en mörk, klar men kall oktoberafton.
