Laddning Lördag: Domedagen - En nörds betraktelser
Har ni aldrig fastnat för J R R Tolkiens fantastiska värld gör ni nog bäst i att sluta läsa HÄR. Detta är nämligen en grymt nördig betraktelse av lördagens uppgörelse genom en Tolkien-MFF-dåres ögon.
Terapeutiskt för mig men kanske också en smula roande för för de som likt undertecknad är både Hövding Eric och Professor Tolkien trogna för livet.
För denna kategori dårar råder det nämligen inget tvivel - vi vann på Pelennors slätt i måndags och nu står vi, nederlagstippade som en gång Aragorns modiga följe, framför Mordors svarta portar redo för det sista, avgörande slaget.
Vad som krävs är mod i hjärta, styrka, moralisk resning, men kanske också en smula hjälp från oväntat håll. I Trilogin om Härskarringen får ju faktiskt våra hjältar se sitt uppdrag fullbordat tack vare en förrädisk, urspårad individ som genom sin desperata girighet snubblar i Orodruins glödande gap och förintar ringen. Nu förstår ni vart jag vill komma. Om en viss förrädisk, urspårad individ snubblar in ett eller annat mål på Örjans Vall kan han frälsa alla oss rättrogna som våndas på Malmö Stadion.
Som Gandalf förutspådde: Det finns en uppgift för Gollum att fylla innan slutet. Jag säger: Det finns en uppgift för Peter Ijeh att fylla innan slutet.
Känslorna inför Domens Dag är dock i högsta grad tveeggade.
Jag kan allt för lätt vända på perspektivet och se mig själv i Smeagols (Gollums) ömkliga roll.
Euforiskt dansandes på Sektion O med guldet imaginärt i min hand.
Seger för MFF och enligt tavlan står det 0-0 på Örjans Vall. Då kommer snedsteget rätt ner i Saurons kokande klyfta : Rosenberg, het som själve Fëanor, har avgjort på övertid och sticker med Guldet, Silmarillerna, Valinors sista ljus, Ringen, you name it...
Ett fåfängt, patetiskt hopp har släckts och inte ens Niennas läkande tårar kan dränka den sorg som genomborrar varje himmelsblått hjärta som en Morguldolk. På en millisekund är vi ,stolta segerherrar, förpassade till den sorglige Grimá Sypnievskis hopplösa tillvaro. Allt är förbi.
Men! Det är med denna förvissning om faran vi möter Domens Dag då vår grånade himmaborg kan förvandlas till ett segerprytt Minas Tirith.
Låt Louay och Yksel strida likt hungriga hober, låt Asper vara omutlig som en morgunsur ent, låt Elanga och Afonso löpa lätt och elegant som odödliga alver, låt Skoog stå bredbent och svinga som en galen dvärg och framför allt låt oss på läktarna låta som en blandning av Raurosfallen och Valaróma, Oromës horn !
Nåväl, vare sig triumfen över Saurons härar blir ett faktum eller om vi tvingas till ytterligare en tidsålder i träldom, säger jag som Húrin då han slogs ensam mot Morgoths alla härar i Nirnaeth Arnoediad (De otaliga tårarnas slag) : Aurë Entuluva - Dagen skall åter gry!
