Gästkrönika: Låt tränaren bestämma!
"Men jag är ganska säker på att nästan 14 000 till (Ellos hade inte så många bortafans på den tiden heller) var rätt nöjda med att supportern i hatt inte lyckats övertyga Duran om att byta ut passningsläggaren Lasse Granström."
Ibland är det tur att supportrarna inte får som de vill! Även om det är underbart med alla tifon, sångerna, vrålen och tjuten så är det bäst när ”12:an” håller sig på mattan. Eller kanske riktigare uttryckt: på läktaren.
Jag vet, jag vet... Det är lätt att tappa fattningen när bollen hoppar som en kanin på parningsäventyr och Ofere missar en klar målchans, eller när Sandqvist får snedträff så att lamporna i belysningstornen hotas. För att inte tala om när Junior vägrar släppa bollen fast han har ryggen mot målet och hela AIK runt sig... Men ändå, kanske kunde vi på läktarna uttrycka oss lite smartare, vara lite ödmjukare i vår bedömning av dem vi säger oss älska. Framförallt ska vi vara försiktiga med våra önskningar - de kan ju slå in!
När jag satt på Stadion i hemmapremiären 2007 mot Gais och såg Anders Anderssons kloka spel bredvid Dixon tänkte jag på hur det ofta låtit i supporterleden de senaste åren: ”Ut med Skoog han är för tjock.” ”Ta bort den där Afonso, han är alldeles för bollkär!” ”Kan ingen skära benen av den där Yksel. Han bara ramlar ändå.” ”Sälj Mattisson, han har gjort sitt.”
Även Anders Andersson hade fått sina slängar av sleven. Det är inte bara på Stadion man har skrikit och okvädat honom. Även på Himmelriket hade han av många ansetts för lat, mätt och för långsam för att platsa i MFF:s A-lag. Att han kanske har lagets skarpaste fotbollshjärna (ser möjligheter och hot på ett tidigt skede), ett oerhört krigarhjärta (fråga motståndarna vad de tycker om att ha honom surrande omkring sig) och även då och då en underbar passningsförmåga, bortsåg kritikerna fullständigt ifrån. ”Nej, bort med Anders Andersson, han är slut och ingenting att satsa på!”
Jag minns en match på 60-talet när MFF mötte Elfsborg. Solen sken och flaggorna utanför stadion vajade lagom lojt i sommarvärmen. Kanske 13 000-14 000 på läktaren. Jag hade fått följa med farsan på match och hade för en gångs skull bytt ut polarna på ståplats västra mot sittplats södra. Stämningen var bra, så där lagom malmögnällig med humor. I laget spelade legendarer som Bosse Larsson, Krister Kristensson, Ingvar Svahn, Nisse Hult, ”Tejpen” Björklund. Och naturligtvis kung Bosses radarkompis och hovleverantör av passningar: Lasse Granström. Som en Zidane brukade han smeka fram bollar som ställde motståndarförsvaren schack matt.
Hur det nu var så gick det ändå lite trögt för di blåe i den här matchen. Elfsborg, med en broder Målberg i försvaret och John Hedin i målet, gjorde första målet och försvarade sig oroväckande bra. Ju längre matchen led desto otåligare blev sorlet bland publiken och tränare Duran fick det ena käcka taktikförslaget efter det andra från läktarplats. En man i hatt (jodå, man hade det på den tiden) på bänkraden framför oss hade framförallt hängt upp sig på Lasse Granström. Och visst, Granström hade kanske inte en av sina bättre dagar, men även då visste Duran hans värde för lagets målfrossa.
Efter hand som tiden gick ökade frustrationen hos hattmannen framför oss. Han blev högljuddare och högljuddare och stackars Granström var den som fick mest ovett. Han var lat, han var för klen, han var enbent, han var skelögd, han var feg, han var dum och så vidare och så vidare. Hattmannens fantasi och ordförråd var det definitivt inget fel på. Som oskyldig sjuåring sög jag i mig och la på minnet. Ett tag såg det nästan ut som om hattmannen skulle ge sig iväg ner för trapporna, hoppa över det 50 cm höga staketet in på banan bara för att göra en ”fylledansk”, det vill säga fysiskt tillrättavisa Lasse Granström.
I samma ögonblick gör dock MFF mål och jublet stiger på läktarna. Ett sånt där samfällt, lättat liksom konstaterande jubel som förkunnade att allting var precis som det skulle. MFF hade kvitterat. Medan spelarna gratulerade varandra och sprang mot mittcirkeln, lutade sig farsan fram till hattmannen och frågar lagom infamt:
– Du, såg du vem som slog passningen?
Hattmannen svarade inte. Han rörde inte heller en min när friidrottsfanatikern Alex i högtalaren ropade ut: 1-1 genom Bosse Larsson! Men jag är ganska säker på att nästan 14 000 till (Ellos hade inte så många bortafans på den tiden heller) var rätt nöjda med att supportern i hatt inte lyckats övertyga Duran om att byta ut passningsläggaren Lasse Granström.
Så en stilla önskan inför 2008 års säsong är att okvädningsorden och kränkningarna försvinner – både på Stadion och här på Himmelriket – så att ”12:an” istället för en belastning blir det enorma stöd för laget som vi kan vara. En annan är att alla som har synpunkter och anser sig veta hur MFF ska skötas - bli medlemmar! Det kostar bara 300 kronor per år och då kan ni påverka hur klubben sköts. Ett kritiskt medlemsmöte imponerar betydligt mer på en styrelse än ett gäng ickemedlemmar som står och skriker och hotar utanför omklädningsrummet.
Men framförallt hoppas jag att Rolle och hans Gren har samma integritet och fingertoppskänsla som Antonio Duran för cirka 40 år sedan och inte ger efter för supportrarnas dåliga humör!
Gott Nytt År!
