Vi behövde det här! Och ni också.
Efter att serien avslutats med en dramatisk touch som till och med fått Hitchcock att skälva av rädsla, så står det nu klart att MFF är svenska mästare. Grattis fotbollssverige!
Jag lovade mig själv en massa saker den dagen vi återvände till finrummet igen efter den ettåriga vistelsen i skärselden. Jag utfäste främst två saker; att vara ödmjuk samt att jag skulle kunna glädjas över att bara få delta i högsta ligan igen.
Hur kunde jag?
Nej, den där jävla fromheten som superettanhelvetet kom inlismande med i min hjärna, är nu bortblåst. Vi i Malmö har ju alltid varit dryga och kaxiga. Och nu har vi anledning att få vara det igen. Hej där nere, ängagäng - vi är Malmö!
Först och främst vill jag gratulera er, fotbollssverige! Att Malmö vann, laget med en hel enad storstad i ryggen som fullkomligt brinner av arv och kultur, var det bästa som kunde hända. Ni fick som ni ville Sverige - ni byggde upp förväntningarna genom att blåsa upp vår betydelse, kalla oss det löjliga cirkusnamnet "Real Malmö", och vi levererade det ni ville ha. Nu har ni fått ett lag med kraft och kaxighet som kan representera landet i fotbollseuropa. Och vi lovar att bära fanan högt.
Jag träffade en IFK:are (och då menar jag kamratgänget från Göteborg, för några Gula finns väl inte nuförtiden?) på Malmö Stadions läktare efter att slutsignalen hade gått och tusentals vilda fans invaderade mattan. Han stod bara och gapade. "Det här är helt jävla otroligt, enna.", sa han. Han sa att han aldrig, aldrig varit med om en liknande stämning och han sa att han inte kunde hjälpa det, men att han var glad att Malmö tog det. Han såg glädjen i våra ögon och förstod att det här var större än livet självt.
Tack gode gud för att vi tog det. Ska vi visa världen att vi i Sverige har en klubbfotboll värd namnet, eller? Skulle vi, med hedern i behåll, skickat ut ett Halmstad BK som egentligen ville slippa europaspelet och som inför CL-kvalet tappat deras enda kvalitetsspelare Rosenberg och Touma?
Jag är part i målet, det medges, men lika fel som det var att skicka Roger Pontare till Eurovision Song Contest, lika trist vore det att låta Halmstad representera Sverige. Det finns två klassiska storklubbar i Sverige; Malmö och Göteborg. Sedan finns det ett respektingivande skikt därunder; Hammarby, Norrköping, AIK och Djurgården är alla klubbar som med den äran kan vara stolta över sin historia och som, inom varierande tidshorisonter, hade kunnat representera oss värdigt.
Resten har inga supportrar, de lirar på konstgräs eller har alldeles för små ekonomiska muskler för att satsa. Gäsp.
Vi är den klubb som verkligen ville vinna i år. Det här betyder så mycket, så mycket för Malmö som stad att jag vet att ni gläds med oss. Såg ni scenerna från i lördags och från firandet igår på Stortorget? När Helsingborg vann 1999 firade 7-8000 framför Kärnan, när Hammarby vann 2001 dansade 15-20.000 på Medis. Igår sjöng, enligt polisen, nästan 50.000 guldrusiga malmöbor klubbens lov på deras eriksgata från Möllan till Stortorget.
För vi skiter i hockeyn, vi har inget handbollslag och för oss är Bandy efternamnet på en skoförsäljare och hans familj i en amerikansk sitcom. Speedway, vaddå? Basket och innebandy, vaddå, vaddå? Vi lever för fotbollen och vi kommer göra allt för att visa världen det!
Nu blir vi klubben ni kommer att älska att vilja slå. Och vi kommer att älska att alla vill slå oss. Perfekt deal, eller hur?
Här är vi, här är vi,
Svenska mästarna från Malmö, här är vi!
Här är vi, här är vi,
Svenska mästarna från Malmö, här är vi!