Det kom/mer en dag
Hövdingen berättar sin version av gulddagen.
Det är fredagskväll dagen före "Det kommer en dag". Sitter framför TV:n och följer derbyt på Rivieran som en aperitif till dagen som kommer. Tänker lite på hur olika livsvillkoren är i de bägge lagens hemstäder ,samt hur olik publikkulturen ter sig för anhängarna till AS Monaco och Olympique Marseille. Tar en liten whisky till och tycker nog att den franska ligan visar upp lite för brutalt spel för att var riktigt njutbar. Matchen slut ,dags för den sista sömnen innan vi åter blir mästare. Är vid insomnandet ganska säker på att i morgon är dagen kommen tack vare en god brygd från det skotska höglandet.
Dagen är kommen. Vaknar med en konstig känsla ,ett onaturligt lugn samt ett stort välbehag. Blir allt mer säker på att nu är det den där dagen som PGB en gång förutspådde och som blev ett klassiskt MFFcitat. Går ut till brevlådan för att hämta tidningen och möts av ett elakt olycksförebådande regn. Jaha det var allså inte dags för dagen i år heller tänker jag trött; det här är inte MFFväder som vi sa förr.
Frukost. In på Himmelriket för att få mod i form av segersäkra insändare. Kollar att allt är ok för Afonso. Känns genast bättre. Visst är det dagen som är kommen. Cykeltur i regn till resecentrum i Kristianstad. Motvind och kallt. Nä får väl vänta ett tag till på att dagen skall komma. Framme i väntan på bussen till barndomens hemstad då dyker det upp en ung man med den vackra tröjan på sig.
Vi nickar till varandra när han ser min fina MFFjacka och vi vet att i dag är dagen kommen.
Längs vägen stiger mitt resesällskap på. En person som aldrig har upplevt ett SMguld för Malmö
FF mest beroende på att han endast är tio år gammal. Ju längre den gula bussen färdas (ja Skåneexpressens bussar är tyvärr inte mästarfärgade) desto fler blåfärgade stiger på. I Lund kommer de sista MFFarna på och det börjar likna en chartrad MFFbuss på väg till en bortamatch. Nu är jag åter helt säker på att dagen är kommen.
Väl framme i mästarstaden. Bussar med MFFvimplar, blåklädda som dyker upp från gator och torg. Hela Malmö tycks vara på väg för att njuta av att det äntligen har kommit en dag. I Pildammsparken möts vi av salongsförfriskade MFFare med tillropet "Guldet ska himm till Malmö igen". Och visst fasen ska det de. Dagen är kommen.
In på Kulan för något i magen. Korv skall det va innan match. Korven är ingen kulinarisk höjdare för att vara snäll och plötsligt känns det som om dagen som skall komma är lite avlägsen igen. Visar min unga MFFoskuld alla standaren på väggarna men kan inte hitta det som jag alltid har tyckt vara det finaste. Var är Wolvesstandaret gömt ? Blir lite sur, är väl nerverna, men jag ser det som ett dåligt omen för att dagen inte skall va kommen.
Nu skall vi ut till souvernirshopen för att inhandla varsin flagga. Slut säger man där. Ytterligare ett dåligt omen säger jag och tänker. Nästa år så är iallafall dagen kommen. Ett varv runt stadion får åter igen upp humöret. Köer, förväntan, hejarop, en helt fantastisk upplevelse.
In på stadion.Skänker med glädje en slant till våra fantastiska tifoarrangörer. Uppsöker platserna på södra sektion T. En underbar utsikt möter oss. Massor med folk redan. De flesta med blåa flaggor. Det ligger i luften att dagen är kommen. Ingenting får ta ifrån oss detta faktum. Stolarna är våta och regnet strilar ner. Tänker på hur det skulle vara att sluta säsongen när försommaren står i sin fagraste blom istället. Vi måste nog gå över till höst-vår spel igen av flera skäl.
Kollar på uppvärmningen. Hyllar den otursförföljde Jörgen Olsson. Spänningen ligger som en drypande vår filt över hela Malmö Stadion eller hela Malmö stad. Min högra bänkgranne anländer. Ser ut att vara en man i sjuttioårsåldern. Alltså en sådan som har sett allt, en sådan som inte tänker låta sig imponeras .
Avspark. Om knappa två timmar får en hel lång säsong sitt svar. Jag visste det. Jag visste att det inte skulle ta lång tid innan min seniorgranne börjar gnälla. "De e min själ inget mästarspel" säger han redan efter tio minuters spel. Här har vi en äkta företrädare för den tidigare MFFsupportern. Klacken, ja hela stadion är fantastiska. Sånger ,fanor och hejarop utgör en inramningen som deflesta av världens storlag skulle avundas. Tänker på vårt senaste guld en stund. 1988 mot DIF i en ren final i det som då var slutspel. Fantastiskt spel, en målskytt av internationell klass i form av Martin Dahlin och storseger.
Men en publik på ynkliga dryga åttatusen som förebådar publikkrisen på nittiotalet. Men spelet då förebådade långt ifrån att det skulle gå sexton långa år innan den där dagen skulle komma igen. Själv har jag upplevt samtliga MFFguld utom det första. Jag har sett prisutdelingar från den romantiska tiden
på Gamla Ip. Solen sken, Vi spelade höst-vår. Vi var överlägsna. Jag har upplevt de mätta sjuttio och åttiotalsegrarna.
"Jaha de va de" sa man och skyndade sig hem till det egna boet. Men jag har aldrig någonsin varit med om en sådan publikfest som jag nu får uppleva i regnet på vårt slitna ärorika stadion. "Dom skapar ju ingenting" muttrar min bänkgranne som han alltid har gjort på alla matcher och som han
alltid kommer att göra. Klacken skanderar "Forza Malmö!" vi svarar "Heja di blåe!". Det är mäktigt.
Min bänkgrane rör lite på läpparna. Afonso skjuter i ribban. Fan också. Är det den där dagen som inte skall komma? Paus. Måste gå på toa. Upptäcker att fler har samma tankar. Tränger mig med milt våld ner till pissoiren. HBK och IFK Göteborg är fortfarande utan mål (tror jag). Möts av en stank som man alltid gör där.
Tänker skicka ner Reepalu och Lynn någon gång. Om inte förr måste de inse behovet av ett nytt stadion. Undrar hur toaletterna intill VIP-platserna ser ut och doftar. Äntligen framme vid den åtrådda rännan. Fan att HBK gjorde mål hör jag i mitt högra öra. Strålen vill liksom inte stråla mer, den viker sig precis som strålägaren gör. Dagen som skall komma är mycket långt borta. Upp och andas igen. Kan inte hålla andan lika länge som i ungdomen mer. Ställer oss i kö för nya korvar. Korven är slut säger man där och jag gnäller surt om dålig framförhållning. Nu är dagen definitivt inte kommen.
Andra halvlek. Har knappt kommit på plats innan den magiska minuten inträder. Först avgrundsvrålet när IFK Göteborg gör mål. Sen, ja det vet ni alla. Dagen har kommit säger jag till min bänkgranne. "Vadå?" säger han. "Dom håller aldrig till slut me de här dållia spelet" gläder han mig med. "Jag får min själ aldrig mer uppleva ett guld så längre ja lever" och jag är tacksam för att han inte sa vi. Konflikthämmad som jag är så håller jag med. Dagen är ändå långt borta.
