Gästkrönika: Jag mådde bra, men ändå så dåligt
Lördagen var bland det absolut underbaraste jag varit med om. En massa saker flög omkring i huvudet. Nervositeten var antagligen så total som den bara kunde bli och allt slutade i ett underbart glädjekaos.
Min förklaring på titeln "Jag mådde bra men ändå dåligt!" lyder så här: jag stod på sektion åtta, det vill säga att jag stod utan tak, utan skydd för ryggen (stod längst upp) och det värkte i kroppen av rädsla. Jag, precis som Kåffe, hade på mig mina lyckoplagg och de är framförallt tre; en ljusblå rutig kortärmad skjorta, ett par ljusblåa tygskor utsmyckade med palmer och den kära MFF-halsduken. Min klädsel gav mig en ofattbar köldvärk och de på planen gjorde allt för att man skulle slitas mellan lycka och förtvivlan.
Jag ska inte sticka under stolen med att jag var pessimistisk i mitt inre. Jag trodde inte vi skulle bärga guldet.
När matchen väl slutade var jag en av dem som lubbade in på planen. Jag blev av med mina vänner men vem brydde sig. Jag vandrade runt på planen som förvandlats till gyttja och njöt, när jag stod ungefär vid mittcirkeln och kollade upp på läktarna var det mäktigt, när jag hörde jublet från alla som befann sig på stadion rös jag.
Jag vill passa på att nämna Elfsborgsupportrarna som verkligen var trevliga. När jag vandrade förbi dem sjöng de "GRATTIS TILL GULDET MALMÖ" och där var en supporter jag bytte halsduk med. Efter det trodde folk jag var en vilsen Elfsborgsupporter och när en äldre man kom fram till mig och sa "Jag hoppas ni får till det på Eyravallen nån gång" svarade jag "Jag är MFFare". När jag förklarade bytet svarade han: "Förbrödring".
Det är fanimej bra det.
Ordet "förbrödring" fick mig att tänka till. Jag hoppas vi slipper läktarskandaler nästa säsong och förhoppningsvis kan alla umgås med varandra oavsett supporterklubbstillhörighet.
Avslutningsvis. FY FAN VAD SKÖNT, GULDET ÄR HEMMA OCH DÄR KOMMER DET STANNA.
