Så oväntat. Så underbart.
Hon står framför en, benen skakar, läppen darrar, man flackar med blicken. Man vet att hon tänker likadant, fast man vågar inte tro det. Skall man våga ge det vackraste fenomenet i världen en kyss, tanken är så ofantligt härlig men samtidigt skrämmande.
Till slut tar man mod till sig och halvt tafatt böjer man sig fram för att få den ultimata kontakten. Man känner att känslorna är besvarade, man känner hur lyckoruset sprider sig och man låter sig ryckas med av det stora blå.
Som någon sa är alla hyllningar otillräckliga och alla känslor obeskrivbara, alla superlativer meningslösa. Men det scenariot jag precis målade upp är nog det närmaste jag kan komma en anständig beskrivning. Jag erkänner, jag hade inte planerat för guld, jag vågade inte tro på det. Optimism är en attityd som jag annars dyrkar, men efter att ha blivit så besviken så många andra år, vågade jag inte ta ut något i förskott.
Det innebar ju och i sin tur, att den fantastiska vändningen på stadion blev än mer chockartad. Under minuten då allting hände, visste jag inte var jag hade mig själv. Jag som annars brukar vara så rationell och sansad, skrek och dansade ut all innesittande eufori i min exploderande kropp. Sedan gick plötsligt allting upp för mig, det var en halv timme kvar att spela, och nervositeten började direkt sätta sin prägel på mitt firande.
Knäna skakade och hjärtat bultade som vid ens första kyss. Fråga mig inte hur, men allt som hände efter straffen gick snabbt, hjärnan måste ha förlorat all kapacitet för att synkronisera alla omvälvande känslor. När sedan domare blåste av matchen och man hörde att HBK hade kryssat, utbröt ett jubel som måste ha hörts ända till Halmstad. Folk kunde inte kontrollera sin glädje, Stadion fullkomligt invaderade av ljusblå fans. Det kunde närmast liknas vid stormningen av Normandie. När jag själv rusade mot planen hade jag inget mål, det var inte jag själv som kontrollerade mina rörelser, det var den kollektiva lyckan som lyfte mina sinnen till oanade höjder. Tyvärr kan jag inte ge något vidare referat om vad jag kände på Stadions gräsmatta, det ända jag kommer ihåg var att jag var tvungen att sätta mig ner då jag var så påverkad av mina känslor. Jag var helt torr i munnen och kände mig yr, skådespelet gav en känsla av surrealism, och hjärnan kunde inte förmedla någon glädje till kroppen. Däremot kände jag direkt hur all glädje omgående sögs upp av Malmö stad, den fick nytt liv, ljuset tändes som hade varit släckt i 16 år.
Desto längre kvällen led desto lyckligare blev man, det var som när feber sprider sig i kroppen. Till sist var varenda del drabbad, och känslorna gick inte att stoppa.
Kvällen tog sin början på Ölkaféet, där lycka inte var ett ord utan ett skådespel. Alla började så sakteligen inse vad som hade hänt, vi dansade i tåg, vi sjöng, vi drack. Jag är fortfarande hes efter att hela kvällen försökt sjunga ut gänget nere i hörnan.
Denna kväll skulle bara inte ta slut, så nästa destination blev Hipp. Där glädjen lika gränslös, jag vet inte hur många spelare jag kramade, hur många supportrar jag skålade med, det ända jag vet är att jag var lycklig. Kvällen höjdpunkt var när jag fick ge min halsduk till Patrik, och snackade även en lång stund med Hasse Mattisson. Jag såg i hans ögon hur lycklig han var, han har varit med hela vägen och var så förtjänt av det här. Han förstod även vad detta betyder för Malmö stad, han firade inte bara som fotbollspelare, han firade som Malmöpåg.
Jag vill bara slutligen säga TACK till alla som bidrog till denna dag, den var fulländad. Pricken över i:et var när vi sjöng upp alla spelarna på bordet. Vi gjorde det igen, vi sjöng, vi drack, vi dansade, vi betedde oss som MÄSTARE.