Gästkrönika: Vi gjorde det!
Lördagen var en alldeles underbar dag. Söndagen likaså. Men den skönaste känslan kom över mig igår morse då jag vaknade upp och förstod att allt detta var sant.
Att det inte var någon dröm, utan att det var verklighet. Malmö FF är återigen mästare! Inget kan väl slå en sådan känsla.
I alla år har man hört på stadion att "det var bättre förr".
Men nog måste dom ha fel. Visst, vi var i Europacupfinal 79 och förr om åren vann vi guld på guld på guld. Men att något av det skall vara bättre än vad som utspelades på Malmö stadion i lördags har jag svårt att tro. Inget kan väl överträffa det.
Lördagen var magisk, från början till slut. Bara möjligheten att få vakna upp med vetskapen om att idag, just idag, kanske det äntligen är dags, är för mig oerhört stort. Att få kunna ta bussen till stadion, ställa sig i kö till ståplats och hela tiden inombords känna att "idag går det fanimej vägen" är för mig oerhört stort.
Sedan börjar matchen och man kan ju direkt lägga ner drömmarna om en 6-0-seger och fixat guld på egen hand.
Spelet vill sig inte alls, och stundtals kan man undra vilket av lagen som kämpar om guldet.
Det känns tungt, mycket tungt, att gå till pausvila med ett 0-0-resultat och samtidigt veta att HBK leder med 1-0 och att Göteborg, detta Göteborg som man knappast är särskilt förtjust i, nu är laget som man skall hoppas på. Men tanken på en andraplats slår mig egentligen aldrig.
Att komma tvåa är ju inget för Malmö FF. Tvåa kommer man när man inte är skickliga nog att vinna. Tvåa kommer man om man är ett mindre skickligt lag, inte om man är MFF! MFF skall vinna, det var jag övertygad om.
Och visst skulle vi också vinna, även om det denna dag skulle kräva en straff, en Niklas Skoog med lite darr i benen och en norrman som tänker precis som jag - Niklas missar. Höiland är där, sätter till foten och plötsligt är vi svenska mästare, så enkelt, så enastående, så underbart.
Men den allra bästa stunden var inte när Höiland satte returen, eller när beskedet om IFK:s kvittering kom in. Inte heller var det när Tomas Olsson höjde bucklan, den falske bucklan, till skyn och "We are the Champions" ekade över stadion.
Den bästa stunden av dem alla var sekunderna innan slutsignalen gick. Då jag stod vid sidlinjen tillsammans med alla andra, redo att storma planen. Det var bara sekunder kvar till jublet skulle bryta ut och då festen skulle börja.
Men just då stod jag alldeles stilla. Inga ord sades. Helt stilla var det, och jag njöt som aldrig förr. Vände mig om till personen bredvid mig; vi har aldrig sett varandra förut, men just då, i det ögonblicket, var vi bästa vänner.
Vi kramade varandra och utbytte sedan en blick som sade allt.
"Vi gjorde det". Sedan gick slutsignalen.
