"Ta ut den långe drulen från målet"
Kan personer ur publiken bli legender? Vilka finns nu på vårt snart förbrukade stadion? Kan de uppnå samma status som Kjell Rosén eller Erik Nilsson? Eller ledare som Eric Persson?
”Ta ut den långe drulen från målet” En replik lika härligt ologisk och klassisk som texten på en banderoll på stadion i höstas: ”Bonde söker brandman”
"Ta ut den långe drulen från målet."
Orden kom från en man bakom våra platser, helt klädd i vitt, och var riktade mot den reslige målvakten Torsten Lindberg som vaktade målet i IFK Norrköping. Och vi bakom målet visste vem det var som sagt det. Vi var säkra. Han var på plats. Matchen hade fått ytterligare en dimension. Vad hade då utlöst denna kanske inte helt genomtänkta kommentar? Hade Norrköpingsmålvakten brutalt knockat någon av våra himmelsblå? Kanske maskat vid utsparkar eller uppträtt allmänt osportsligt?
Nej, snarare var väl anledningen den att den gode landslagsmålvakten vägrade att släppa in bollen och hotade därmed det allmänna söndagsvälbefinnandet hos alla oss med hjärtat klappande för MFF.
Inte vet jag om Lindberg uppfattade budskapet eller ens förstod den nedsättande innebörden i ordet drul. Inte vet jag om han funderade på att följa den uppfodrande uppmaningen och därmed dramatiskt öka chansen för MFF att göra mål. Inte vet jag om han förstod att det faktiskt var en man kommen till livets middagshöjd, och inte någon av oss små, som levererade den odödliga repliken.
Axel hette han och var vår barndoms idrottsplatsidol utanför planen. Axel kunde ibland, för den lyckligt lottade, även synas på stadens gator och torg. ”Plaskedammen” vid vattentornet med det obscena utseendet fick ofta besök av honom, liksom den då fredligt anständiga ”Jesusparken”. Han var kortväxt och lite vänligt rundlagd. Han ägde en jovialisk rondör snarare än en oformlig fetma. Håret var mellanblont och med åren lite uttunnat. Detta berodde på att han hade nickat så många bollar i ungdomen, konstaterade vi beundrare. Hudfärgen i det släta kerubformade ansiktet var lite skirt skånskt låglandsrosa, vilket inte lämnade något tvivel om det genuina ursprunget. Klädseln var alltid, och jag menar alltid, skinande oklanderligt vit. Det ryktades att han arbetade på en tvättinrättning, vilket förklarade saken. Axel fick aldrig en fläck på sina byxor eller skjortor. Han kunde äta korvar med senap eller dricka kaffe och wienerbröd, men aldrig en endaste liten synbar rest av det förtärda på hans klädsel.
Han hälsade välvilligt på alla stadens medborgare, gamla som unga, män eller kvinnor. Han var fromheten personifierad, nästan som en vit uppenbarelse från en annan värld.
Men när det var match, När Malmö FF spelade hemma! Då förstod jag plötsligt psykologin i ”Dr Jekyl och Mr Hyde”. Förvandlingen förutom klädseln var total. Axel kanske inte kunde så mycket om spelet men han förstod att bollen måste in flest gånger i bortalagets mål för att segern skulle stanna hemma i vår stad, vårt Malmö. Och som han hjälpte till!
Han sökte sig dit där vi under 15 befann oss. Vi talade samma språk, hade samma uppfattning om motståndare och spelet. Det Axel skanderade, härmade vi.
Han blev vår ledare som angav tonen. Han var en vuxen vi respekterade, som inte hade stelnat till tråkmåns. Axel var en av oss. Varför kunde inte min far vara sådan?
Varför skulle min far alltid komma med så tråkiga analyser av matchen. Varför såg han inte att MFF alltid var totalt överlägsna? Varför kunde han aldrig skrika ”Ta ut den långe drulen från målet?”
Får väl ändå erkänna att det i vissa stunder kändes bättre att ha en far som inte var fullt så framträdande, utan lite mera vardagligt medelålders tråkig.
Efter att ha tillbringat tre läsår på Södervärnsskolan och ett på Sofielundsskolan (Soffelocket) kom jag till allas förvåning in på läroverket. Om jag i salen vred huvudet till vänster kunde jag utanför fönstret se en oas. Den plats som nu är ett stort hål och en byggnadsplats. Dekanen. Den verkliga klassikern i den malmöitiska fotbollsplansvärlden. Där kunde man från klassrummet avundsjukt betrakta lediga eller skolkande småpågar spela boll. Där kunde man också ofta se en person som klart avvek från småpojksutseendet, som liksom inte hörde hemma i tavlan. Han rörde sig stelt och klumpigt. Bar keps och grova kängor oavsett årstid. Det dömdes straffspark ibland och de fick han alltid förtroendet att lägga.
”Men du måste ta sats från egna målet” hördes gälla barnaröster skrika.
Han löd. Han löd alltid. Bollen på straffpunkten. En lång och alltmer mödosamt avstannande löpning fram emot bollen. Väl framme petades bollen snabbt undan från de framrusande kängorna och ett elakt skratt ackompanjerade det stora sår som revs upp i luften. Ett sår som i värsta fall var lika stort i själen på straffläggaren, som gropen är i dag där det en gång för längesedan spelades spontanfotboll.
Hur stort sår som revs upp i hans inre kan jag bara gissa. Proceduren upprepades ofta. Han lärde sig aldrig. Eller ville han inte lära sig? Var hans behov av mänsklig kontakt, att få vara med och spela boll, så törstande att han frivilligt utsatte sig för denna kvalificerade mobbing? Vem identifierade han sig med i sina drömmar? Stellan Nilsson? Egon Jönsson? Det fanns många att välja på. Var det roligt? Nej inte i ett vuxet perspektiv. Men ett busfrö som var tio år då är väl ändå förlåten i dag, även om han kanske i skammens backspegel klädsamt skäms en smula ibland.
Mannen från Dekanen hette Erik och var Axels raka motsats.
Hur gammal han var har jag ingen aning om. Betraktade man honom nära såg man att det inte precis var Barnängens tvål som kom flitigt till användning. Snuset rann i rännor och renligheten var inte påträngande. Rakhyveln säkert inte hans bästa vän. Doften från den böjda kroppen bar spår av alltför många löpningar på Dekanen och passade väl inte in i de fina salongerna.
Men han visste det som var väsentligt. ”Erik, hur mycket blir det i dag?” Hur många gånger han fick den frågan, där han alltid fanns på plats innan matcherna, måste räknas fyrsiffrigt.
Men Erik svarade utan tvekan. Han var säker på resultatet och förmedlade det gärna till oss mindre vetande. Hur ofta han fick rätt är avgnagt av tidens tand, men de förväntade segersiffrorna var alltid generöst tilltagna, vilket ju som bekant också var de faktiska fallet under Eriks tid på Gamla. IP.
Kan personer ur publiken bli legender? Vilka finns nu på vårt snart förbrukade stadion(förslag från forumet)? Kan de uppnå samma status som Kjell Rosén eller Erik Nilsson? Eller ledare som Eric Persson? Möjligen.Varför inte.
En sak är jag säker på. Utan Axel och Erik hade inte min barndom på Gamla IP framstått i ett fullt så romantiskt skimmer. Deras efternamn och boende fick jag aldrig reda på och det var jag väl heller inte intresserad av. Nu är de sedan länge döda. Men om det till äventyrs finns någon läsare som har åldern inne skulle jag väldigt gärna vilja veta vad som hände dessa profiler efter 1955, då jag deserterade 60 karga mil från Malmö och Gamla IP och därmed för alltid förlorade kontakten men min barndoms publikhjältar.
De som likt mig och alla andra Himmelsblå fick och får sina liv berikade av Malmö FF.