MFF-OB, en doft av 80-tal!
Redan när jag närmade mig Stadion på John Ericssons väg och såg strålkastarna gnistra mot den svarta novemberhimlen kom déja vu-känslan av min barndoms Europacup-matcher. De enkla segrarna mot Limassol och Tirana, domarskandalen mot Videoton och triumfen mot Inter är några exempel.
Jag gjorde mitt bästa för att bevara denna känsla och väl på plats på Sektion E konstaterade jag nöjt att t o m när planen liknar en åker är Stadion aldrig så vacker som just på senhösten under strålkastarljus. Att vi endast var dryga sextusen på plats förstärkte känslan av åttiotal och faktum är att de sextusen som gick på matcherna på den tiden sällan gjorde sig omaket att sjunga under matcherna. Alltså, trots min undran över var de andra tjugotusen höll hus, var starten på Royal League enligt mig fullt godkänd sett till inramningen.
Så till matchen. Efter en inspirerad start av Di Blåe där man fick till en del kombinationer som i och för sig kom av sig, dels tack vare en på offsider ouppmärksam Skoog, dels på grund av hoppigt och tuvigt underlag, jobbade sig Odense in i matchen.
Ett par snabba spelvändningar av danskarna med crossbollar som överrumplade MFF-försvaret såg de ut att kunna ställa till det ordentligt men avsluten från danskt håll blev antingen för lösa eller missriktade. Thomas Lindrup (nr 11) i OB kom till ett ruggigt volleyavslut med sin fina vänsterfot men bollen smet tätt utanför Aspers vänstra stolpe.
MFF:s spel var av det mer småputtriga slaget, försök till kombinationer där framför allt Andreas Yngvesson tidigt i matchen kom loss ett par gånger men avsluten kändes mycket tama. "Ante" hade fortsättningsvis en mycket tung första halvlek och när jag tänker på att Aftonbladets Lasse Anrell valde honom som årets spelare känner jag som så ofta vid Yngvessons avslutsförsök: " Det är tanken som räknas..."
Nå, till det mer positiva för MFF:s del var att vikarierande ytterbackarna Holgersson och Mattisson gjorde ett stort jobb med extra plus för "Hans Majestät". Trotjänaren Mattisson krigade, löpte, täckte upp bakom de för dagen darriga mittbackarna som en viss försvunnen Joseph och kryddade med ett och annat fint uppspel. För detta honorerades Hasse med (delvis) stående applåder när han byttes ut tio minuter före slut. Holgersson var genomgående stabil och uppspelen visar att han fina vänsterfot blir en tillgång.
På innermittfältet krigade Thomas Olsson förtjänstfullt och hans aggressivitet gick inte att ta miste på. Daniel Andersson släpade lite bakom, agerade klokt, skar av och fördelade.
I paus gjorde Prahl ett byte. Ut gick Yngvesson och in kom Yksel Osmanovski. MFF visade rätt tidigt att man nu hade för avsikt att vinna matchen och tog över mer av spelet.
Paradoxalt nog fick OB i detta läget ett par, tre chanser till skänks där de verkligen borde ha tagit ledningen. Jag drar mig till minnes tre ruggiga situationer. Den första är en långboll till en OB-anfallare som står åtminstone tre meter offside, killen får dock inte ordning på avslutet.
Sedan bjuder Abelsson och Asper på en lektion i usel kommunikation. Båda går på en långboll, Asper och "Abel" ser överens ut om att Asper skall ta den då Abelsson plötsligt nickar hårt över Asper. Mirakulöst nog räddas även denna boll.
Slutligen då Olof Persson som möjligen kan ursäktas av ett tufft festande på sistone som i stället för att sätta pannan på en OB-långboll i stället snyggt skarvar ner den till en OB-anfallare som även han lyckas avsluta svagt. Skämten haglade på södra läktaren angående Olofs eventuella huvudvärk.
Men, som sagt, bortsett från dessa situationer gjorde MFF en bra andra halvlek där Yksel blev en viktig länk mellan mittfält och de tidigare rätt isolerade anfallarna. Med Chanko, Olsson och Andersson som oförtrutet trummade på fick Yksel utrymme för sina offensiva talanger och gav fint understöd till firma Afonso/Skoog.
I sextiotredje minuten fick vi äntligen lön för mödan. Och som vi fick det ! En läcker skarvning från Niklas Skoog landade framför fötterna på Afonso som drev bollen en sisådär sju meter i sidled i höjd med bågen utanför straffområdet. Sen small det. En sträckt vrist i det danska krysset och 1-0 var ett faktum.
Fjorton minuter senare kom Afonso loss igen men fick denna gång bollen lite långt ifrån sig så att den danske målvakten kunde avvärja. Dock inte bättre än att en för dagen lite småseg Skoog kunde sätta till vänster bredsida och placera in 2-0.
På tal om denne Skoog. En bit från mig på södra läktaren satt ett antal, lustigt nog fetlagda individer, vars enda mål för kvällen tycktes vara att häckla och håna Niklas Skoog.
Vi är nog många som lidit av att Skoog inte kunnat leverera fullt ut i år, men att systematiskt förfölja en spelare, vråla förtjust när han gör misstag och blunda när han gör något bra är bara dumt. Att dessutom kritisera Niklas vikt när man själv ligger på en sisådär 300 pannor känns ännu dummare. Kul då att Skoog efter en ganska blek insats slutade på ett mål och en assist. Skäms gubbar !
I slutet fick vi se Johan Nilsson-Guimar och den mycket intressante Samuel Barlay. Inte mycket tid för Sammy, men han fick en skön hyllning från Norra Läktaren och han tog för sig rejält under de minuter han var inne.
Sammanfattningsvis vill jag nog påstå att det var en trevlig kväll utan hjärtattackskänning som i allsvenskan, men ändå lite cupnerv och Europatouch.
Malmö FF måste bli effektivare, komma till avslut snabbare och sluta slarva där bak. Vi vet efter Sporting-debaclet och träningsmatcher mot Hansa och Real Sociedad att de större lagen i Europa skoningslöst utnyttjar sådan osäkerhet. Vi har inte råd med sånt.
Betyg till Royal League: Godkänt, hoppas fler ger det en chans.