Ett inlägg i stadionfrågan
Det finns fotbollsstadion och det finns fotbollsstadion.
Det finns till exempel små oälskade 'stadion' som Tjångavallen eller Ruddalen, vars blotta namn får det att ila i ryggslutet av olust. Inte av skräck naturligtvis men av leda. Obeskrivligt obehaglig leda. Platser vilka både gud, fotbollen och ortsbefolkningen borde ha övergivit för länge sedan.
Sedan finns det andra stadion. De gudomliga, de legendariska, de ouppnåliga. Där fotbollshistoria har utspelats och om vilka sägner skapats: Maracanã, Nou Camp, La Bombonera, Guiseppe Meazza, Delle Alpi, Mestalla, Santiago Bernabeu...
Sedan finns det naturligtvis en hel drös andra stadion och så finns det även Malmö Stadion. Öststatsbunkern. Betongklossen. Älskad och hatad på samma gång. Arenan där MFF spelat hem 5 av 18 seriesegrar, 4 av 15 mästerskapstitlar och 1 av 14 cupguld. Platsen där storheter som Inter, Dynamo Kiev, Milan, Bayern München fått smaka Himmelsblått stål och tugga skånsk mylla och återvänt slokörade hem (fubbickar, vem trodde di att di va'
ejentlien?).
Malmö Stadion är dessutom onekligen ohyggligt ful. Och så håller stora stycken på att ramla rakt ner i huvudet på folk. Malmö Stadion är faktiskt rätt mycket. Framför allt när det gäller brister. Men den är inte, har egentligen aldrig varit och kommer definitivt aldrig att vara till för
fotboll och fotbollsälskare. Och ironiskt nog är det i princip det enda Malmö Stadion används för nuförtiden. I alla fall om det skall vara fullsatt.
Det fanns till och med en tid när Malmö FF frivilligt valde att bege sig till Gamla IP. Inte för att det egentligen var något fel i det. Just då. IP är ett stycke Himmelsblå historia och med tanke på publikintresset på den tiden... Det är alltför lätt att vara efterklok. Lyckligtvis är denna tid svunnen. Vinden har inte bara vänt. Snarare har en smärre skånsk orkan burit fram Di Blåe de senaste åren. 20 068 i snitt är ta mig tusan inte dåligt! Med en röststyrka tillräckligt stark att föra Di Blåe till guld och få Ilmar och Lynn att förstå att det är dags att handla nu. Årets julklapp i Malmö kan mycket väl bli ett nytt fotbollsstadion! Vårt eget La Bombonera! Eller bara ett nytt Malmö Stadion...
*****
''Så såg man Puskas ansikte, sen Krister, sen Bosse Larsson. Det kändes
helt hopplöst, som om man redan låg under med 1-0.''
- Benno Magnusson om hur det kändes före en match på Malmö Stadion.
Det fanns också en tid när MFF var i det närmaste oövervinnerliga. Motståndare darrade i knäveckan när de tvingades vandra ut bredvid de våra. Det fanns en tid när Di Blåe radade upp sviter av raka hemmasegrar. Det var
naturligt. Det var naturens gång. Sedan återkomsten från det mörka året har MFF spelat 52 kamper på Malmö Stadion. Varje kamp har varit sedvärd (nästan iaf). Men, men, men... dessvärre har endast 28 av dessa slutat i vinst. Jag vill inte låta som en kepsagubbe på södra sitt, men de senaste 4 säsongerna har uslingarna till motståndare kommit undan inte mindre än 24 gånger!!! 24 gånger har de jäklarna snott poäng av oss på vår egen himmaborg. På bara 4 säsonger. Jag säger: det får vara slut. Aldrig mer!
Det är dags att återta det psykologiska övertaget. För gott. Ett stadion för MFF skall inte bara hysa en massa tusen människor, se häftigt ut och vara fullsatt. Det skall vara ett stadion att frukta. Jag vill aldrig höra från en motståndare såsom tex. Söderstadion eller Olympia beskrivs: 'Härligt att spela här! Sjysst stämning!'. Det nya stadion är inte till för motståndare att trivas i. De skall veta från början att de bara är statister och ingen,
absolut ingen vill se dem briljera. Deras roll är endast gåsens i november och grisens till jul.
Jag vill ha ett stadion byggt så att marken runt omkring skakar när klacken kör igång de första sångerna som vid La Bombonera i Buenos Aires. Jag vill ha ett stadion där all akustik är riktad mot motståndarnas omklädningsrum. De skall inte bara tvingas lyssna till massornas entusiasm. Den skall bokstavligen vibrera i deras trumhinnor redan innan match. Bygg ett stadion med en oändligt mycket längre spelargång för motståndarna som i Bordeaux. Inget är bättre för att framkalla scenskräck än en lång ensam vandring i
kulvertar. Låt stolarna i deras omklädningsrum var just lite för hårda och lite för obekväma för att inte undgå att märkas. Låt läktarna var lika branta som Mestalla så att åskådarna inte bara verkar sitta precis bredvid plan, utan de är mitt i matchen, hängandes på ryggen på motståndarna.
Möjligheterna är stora. Inga ohederligheter, inget fusk, inget falskspel, inga merkostnader. Det handlar bara om det psykologiska övertaget.
Som sagt: det finns fotbollsstadion och det finns fotbollsstadion. Och så finns det fotbollsstadion att frukta. Malmö Stadion har stått i snart femtio år, och vad som än kommer att ersätta henne kommer att stå minst lika länge.
*****
Skånejävlarna vann på Sure-Stures mardröm och ÖSK dribblades bort i styrelserummet. Smaka på den Dixie!
*****
Att se Assyriskas fans gråta efter ÖIS mål var det definitiva beviset på att det varken finns gudar eller rättvisa. Att se dem festa dagen därpå får en verkligen att fundera...
*****
Och tack för att ni frågar. Det känns fortfarande fantastiskt gött.
