Måndag morgon: Kultur och ansvar
Vem har ansvar för att skapa den kultur som krävs för att bli ett vinnande lag? Är det spelarna, ledningen eller ska man göra det tillsammans?
En gång i tiden sa den gamle talmannen och socialdemokraten Thage G. Pettersson, apropå nya partiers och unga ledamöters inträde i Riksdagen, att till sist blir alla trägna medarbetare i vingården. Med det tror jag att han menade att entusiasm, gåpåaranda och ungdomlig virilitet så småningom byts ut mot en form av effektivitet och laganda. Så att arbetet kanske inte ger något sensationellt varje dag men att det går framåt, sakta men säkert, bit för bit.
Det är nog så man bör se på 2008 ur Malmö FF:s perspektiv. Det gäller att skaffa sig trägna arbetare i vingården så att tabellplaceringarnas fallande trend bryts. Det behöver inte vara grannlåt och flotta dragningar, bara poängen ramlar in, sakta men säkert. Då är i alla fall jag nöjd. Steg ett i det långsiktiga arbetet är taget i och med att man har skrivit ett fyraårskontrakt med tränarduon, vilket de flesta av oss säkert tycker är klokt.
I en intervju med Daniel Andersson här på Himmelriket framkom att spelarna inte känt någon trygghet under 2007. Kontinuitet saknades, spelsystem ändrades, spelidé hade man ingen och i takt med förluster och dåligt spel minskade tron på det egna spelet och laget. Det gjorde i sin tur att spelarna hellre stannade kvar i sina defensiva positioner i stället för att stötta kompisarna när de anföll. Därav hade Malmö sällan mer än tre, fyra spelare i motståndarnas straffområde.
En av strategierna i det militära är att dela in rekryter/nyintagna i grupper och bryta ned deras identitet. Det görs genom att klä alla i samma typ av kläder, ge personerna ett nummer och bara kalla dem vid efternamn i stället för förnamn. Vilket sker därför att man vill att varje person ska identifiera sig med gruppen och lära sig att gruppens väl och ve är viktigare än individens. När man sedan bott tillsammans på logement, plågats av taskiga befäl, sovit i tält under kalla och regniga nätter och marscherat i is och kyla skapas en gemenskap och anda som kan kallas för kultur. När varje man gör sin uppgift för att om inte du gör det så får någon annan göra det istället för dig. Kulturen och andan gör att varje person är beredd att offra sig för sina kamrater – att ta en kula för någon därför att du vet att de skulle göra det för dig. Den känslan och andan saknades i fjol.
Som ni förstår av ovanstående militära exempel så måste man ha en idé och ett mål med arbetet i den dagliga verksamheten. Ansvaret för de övergripande målen ligger som i all annan verksamhet alltid på ledningen. Men när laget kommit överens om målen och accepterat dem så är det deras ansvar att genomföra dem. Då är det bra om kulturen är så stark att man tar de där extra meterna i en löpning som enbart är till för att stötta kompisen, vare sig det är framåt eller bakåt, att man springer lite till även om lungorna håller på att sprängas och benen värker så att varje cell skriker. Att man är beredd att ta en kula för sina kompisar.
Får vi bara en kultur där ledning och spelare tar sina respektive ansvar, så blir årets allsvenska säkert en rolig resa – eller en kul tur under eget ansvar.