Jag har en dröm
Ja, vem har inte det? Drömmar har vi alla. I vaket tillstånd, med halvslutna ögon i gränslandet till det okontrollerbara, och om natten.
I nattens drömmar upplevs det stora äventyren, eller det liv vi kanske skulle vilja leva. I de drömmarna finns ingen ålder. Där kan man springa mil efter mil, i högt tempo, genom pastorala idyller, utan att bli det minsta trött. Mike Tyson vägrar att lämna ringhörnan efter en första rond mot en. Under nätterna är man omgiven av de mest åtråvärda skönheter som någon skådat, och är inte villig att fly denna uppvaktning. Under täcket håller man lysande tal som får publiken att vrida sig av skratt. Man träffar nära och kära som inte längre är i livet och utför improvisationer som skulle ha fått Charlie Parker att tigga om lektioner. Under dessa magiska timmar kan allt hända. I drömmen kan vem som helst spela fotboll som Zlatan Ibrahimovic.
Jag vet inte om det var en nattlig dröm eller något i gränslandet den där dagen för lite sen. Jag sitter bekvämt i en fåtölj. Bakom mig strålar adventsstjärnan, ögonen känns lite tunga. TV:n är påslagen. Det är ett program från Schweiz någonstans. En imposant lokal framträder i rutan. Kostymklädda herrar bakom ett bord med glaskuber som innehåller färgglada kulor. Det är en doft av den fina världen. En air av framgång och rikedom trängs i vartenda hörn av det så vackert pyntade rummet.
Det skall lottas. Sextondelsfinaler i Champions League. Kameran sveper över de kvarvarande klubbarnas utsända delegater. Där sitter de år efter år, representerande Real Madrid, AC Milan, Manchester United, FC Barcelona, Arsenal FC...och andra klubbar som prenumererar på en plats i solen.
Självsäkra och bortskämda, som om framgången för deras klubbar var en naturlag. Klubbar som om de under för många år hamnar utanför köttgrytorna genast hotar med att bilda eget, att stänga en liga där de bakom sina höga taggtrådsförsedda murar får vara i fred. I fred från kaxiga uppstickare, från fotbollens mindre besuttna värld, som kräver att få vara med på kalaset.
Fattar inte varför de ser lite osäkrare ut i år? Nästan nervösa.
Men vänta lite…vad skymtar jag där? Tre personer i kavajer prydda med ett välkänt klubbmärke. En av dem har bakåtkammat lite uttunnat hår, och glasögon. Han ser att ut att vara van vid att hålla i den där klubban som bestämmer - en man med pondus. En annan med tjockt hår och ett strikt oklanderligt yttre, och den tredje, kraftfull som en brottare. De utstrålar ett värdigt skånskt lugn i den annars så uppskruvade miljön.
Det hålls tal på bruten engelska. Det visas filmer om lagens bedrifter i gruppspelet.
Två unga assisterande till ytterlighet tillfixade damer tittar längtansfullt på kulorna som väntar på att få exponera sitt innehåll. Så börjar lottningen. Fenerbahce-Sevilla. Celtic-Barcelona. Suckar av lättnad från nämnda klubbar sprids genom TV-rutan. Det kunde varit mycket värre står skrivet i deras ansikten.
Nu öppnas den där lotten som liksom haft en särskild glans. Det hörs ett darr på rösten när klubbnamnet läses upp. Ett näst intill okontrollerat vibrato. En högtidlig sakral stämma som förkunnar: ”Malmö FF, Sweden.” Det går en ängel genom rummet, förklädd i himmelsblått.
Den påföljande tystnaden är smärtsam. En tystnad som går att ta på.
En av skönheterna ler betagande, och jag undrar varför. Förstår att hon vet en del om kulor, om än inte på samma grymma sätt som vi män som har cyklat på herrcyklar och, ja just det, halkat av sadeln någon gång. Här finns ingen jämlikhet. En orättvisa som aldrig har debatterats på något feministiskt möte.
Men vad vet hon om Malmö FF? Ingenting tror jag och vill inte veta om jag har fel. Jag vill ha kvar mina fördomar. Vi trivs så bra tillsammans och vill inte bli ifrågasatta. Men varför ler hon då? Varför blir det andlöst tyst i väntan på vilket lag som skall bli motståndare?
Armsvetten framträder tydligt under Armanikostymerna på de utsända från Inter. Den påträngande doften tycks ta sig ut från TV-skärmen. Liverpools potentater nynnar nervöst ”Rule Brittania” Pomadan rinner i floder på Realbänken. Lyons representanter ser ut att ha blickarna upp mot den skarpslipade giljotinen som när som helst kan falla. Ingen vill höra sitt eget klubbnamn i detta ögonblick.
”Malmö FF will play against...” Hjärtslagen bultar som orytmiska bastrummor…
”...AC Milan Italy…”
Ett varglikt leende sprider sig over det MFF-ansikte som var med en gång. På San Siro. När Milan under överinseende av den förmodat mutade tjuven Machin, bestal MFF på avancemang. Han glömmer det aldrig. Nu är det dags för revansch. Milans ledare ser uppgivna ut. De vet att de har dragit nitlotten denna decemberdag i Nyon. Ser ut som de ville ropa ”Berlusconi! Vad skall vi göra? Har vi pengar? Vilken domare är ledig?”
Jag vaknar med ett ryck. Stirrar in i den där rutan som är så dominerande i våra hem. Gnuggar ögonen och läser resultaten från lottningen. Arsenal FC –AC Milan…Men...drömde jag?...Var det inte MFF?.....som skulle? Var det en framtidsdröm?
Fram till det år när vårt nya stadion har blivit inspelat med några SM-tecken. Fram till det där året då vi har tränare som satsar på teknik och tempo utan att göra avkall på svenska egenskaper som fysik och organisation. Samma år som vi fostrat några unga supertalanger som tack vare klokhet vägrat att falla för skattelättnader i Danmark eller att harva i ett holländskt mittenlag. Som vi har fått hemvändare fortfarande i sin bästa form - en av dem heter Markus Rosenberg - och Malmö FF tack vare sin satsning på Europa lockar till sig skickliga afrikanska och brasilianska spelare. Fram till att Afonso, som enligt pressen varit klar för minst 499 klubbar, inser att det är här han hör hemma. Och vi har en rutinerad stomme av genuina MFF:are med den rätta klubbkänslan i laget.
Malmö FF har detta framtida gyllene år den optimala mixen i truppen. Ekonomin har aldrig varit bättre. Ständigt fullsatt på stadion. Malmö FF blomstrar mer än någonsin. Till och med mer prunkande än när Hövdingen vattnade plantorna i örtagården. Men framförallt. HAN är tillbaka. Han vill visa att den största världsspelare som uppträtt i himmelsblått inte längre är Bosse Larsson. Han tycker att det är på tiden att Kungen får abdikera från den tron han har suttit på i så många år.
Zlatan Ibrahimovic tar MFF dit klubben och alla vi supportrar längtar. Till slutspel i Champions League. Ett år som kanske inte ligger så långt borta. Åtminstone inte i mina drömmar.
Låt oss få drömma. Utan drömmar blir livet lite tristare. Lite mindre förhoppningsfullt.