"Med den truppen borde vi vunnit enklare"
Aten. 22 augusti. Ribban ligger på 2.34. Holm står på ansatsbanan och sportsverige håller andan. Efter två onödiga rivningar måste han klara för att vara kvar i tävlingen. Dessutom måste också ta nästa höjd, 2.36, för att ha chans till guldet.
Holm har pressen på sig när han borstar bort det sista imaginära hårstrået från ansiktet och trampar iväg. Han är regerande världsmästare inomhus. Han har 18 raka segrar före OS. Han är kungen av höjdhopp och egentligen är allt annat än OS-guld en besvikelse. Somliga skulle nog t o m kalla det för fiasko. Nu måste han bevisa att han är bäst när det gäller.
Den 7:e december förkunnar Svenska Dagbladet att Stefan Holm får bragdguldet. "Från förtvivlan till succé, ett sagolikt ögonblick i svensk idrottshistoria."
Vänta nu. Vad in i allraste glödheta har det här med fotboll och MFF att göra? Mycket mer än vad du tror. Tänk såhär:
Göteborg. 26 oktober. MFF går in på Nya Ullevi och Malmöfansen håller andan. (Ja, eller rättare sagt, vi skrek lungorna ur oss, men mentalt höll vi andan i två halvlekar.) Efter två onödiga rivningar mot Landskrona Bois och Kalmar FF måste vi vinna matchen. Dessutom måste vi vinna mot Elfsborg i sista omgången. Vi är favoriter till guldet. Skulle vi inte ta guld är det inte bara en besvikelse, många skulle t o m kalla det för ett fiasko. Nu måste laget bevisa att dom är bäst när det gäller.
Stefan Holm, storfavoriten, strulade på vägen mot guldet men stod pall och tog det till slut. Ingen har fortfarande kommit på tanken att säga att han tog guld enbart för att Hemingway, Nieto och Baba rev ut sig. Ingen krönikör har heller sagt att han - med tanke på hur överlägsen Holm varit under säsongen - borde vunnit med större marginal.
När MFF verkligen visade vem som var bäst när det gällde och slog IFK och Elfsborg i de två sista matcherna så låter det självklart annorlunda. Sveriges Jan Majlarder har aldrig varit så kreativa som när de försöker hitta trovärdiga bortförklaringar. På fotbolldirekt.com får en viss Ola Johansson svårartad tangentbordsdiarré och förklarar att "MFF håller inte måttet". Mest underhållande blir det när han med emfas slår fast att "Prahl hade redan misslyckats i ett par år med MFF". (Käre Ola "Heimersson" Johansson, menar du på allvar att med bara Yngvesson som förstärkning så skulle laget som var en Jörgen Ohlsson mot Elfsborg från att åka ur 2001, egentligen tagit guld redan 2002?)
Nåja. Att andra gnäller är förståeligt. Och ganska kul. Men när de egna fansen börjar kvida om för liten segermarginal är det bara för alla närkingar att kapitulera. Gnällbältet har flyttat 50 mil söderut och är numera benämningen på den livrem som pinar missnöjessupportrars väderspända surmagar. Vad är en nedflyttningsdom från elitlicensnämden mot att bara vinna Allsvenskan med två pinnar?
Är det någon av er som kommer ihåg 1999? Då mönstrade vi Allsvenska skyttekungarna Liljenberg och Kindvall. Förre Englandsproffset Niklas Gudmundsson och den målfarlige targetplayern Dejan Pavlovic. I backlinjen var Jörgen Ohlsson näst intill landslagsmässig och Hasse Mattisons ruscher längs högerkanten luckrade upp de flesta motstånd. Tränarparet Roland Andersson och Thomas Sjöberg svarade för en sensationell uppryckning hösten -98 och nu var det dukat för nya segrar.
Namnen ovan kanske inte låter så imponerande idag. Men då var det motsvarigheterna till Afonso, Skoog, Thomas Olsson, Chanko, Höiland och Majstorovic. Men vad hjälpte det? Vi åkte ut lik förbannat. Det var en besvikelse. Det var ett fiasko.
Att vinna Allsvenskan i år, med den pressen vi hade på oss. Med den turbulens som publiken svarade för. Med en bindgalen Igor. Med en i pressen uthängd tränare. Med skador på Patrik Andersson, en ständigt sliten Yngvesson och ljumskproblem för Afonso. Med ett helt nytt mittförsvar lagom till slutspurten. Med måltorka för Skoog.
Det är en bragd. Och med mina himmelsblå ögon en bragd fullt i paritet med den Holm stod för, om än bara på det nationella planet.
16 år i skuggan är över. Vi är regerande svenska mästare. Så njut. Det är fortfarande 4 månader tills Allsvenskan 2005 startar. Då kan vi sätta igång att gnälla igen. Med största sannolikhet kommer vi att vara skyhöga favoriter. Och med lika stor sannolikhet kommer Malmöpubliken hitta massa saker att klaga på. Om det inte är spelet, resultaten eller laguttagning, så kommer det vara färgen på strumporna eller ljudet på inmarschen. Men det är som sagt fyra månader fram tills dess.
Så njut för helvete.
