Vem ska nu göra målen?
Med Junior såld till FCK är frågan vem som fyller tomrummet? Himmelrikets nytillskott Mikael Frohm sonderar MFFs anfallsterräng.
- Igår drog MFF in 30 miljoner på spelarförsäljningar, sa jag glatt till min sambo vid morgonfikan.
Hon tittade lite uppfodrande på mig.
- Ja, alltså… de sålde Junior till FC Köpenhamn för 14 mille och får samtidigt 17 mille för att Afonso säljs vidare från Hereveen till Middlesborough.
- Jaha, och vem ska då göra mål? undrade min sambo med troskyldig blick.
Jag skulle just till att protestera, säga nåt förklenande om hennes ringa fotbollskunskaper. Men fann att jag faktiskt inte hade mycket att säga. Hon hade slagit huvudet på spiken: Vem ska då göra mål? Det elementära som fotboll handlar om – att göra mål.
Hur sann är inte klyschan; bara vi gör ett mål mer än motståndaren så vinner vi. Men vem ska göra det?
Jag menar, allt snack om att bygga bakifrån är bra, men ett lag måste också ha målgöraren. Kan annars se framför mig hur Malmö spelar 0-0 match efter match i vår och alla säger:
- Fy fan vilket jävla bra försvar vi har!
Att vi bara lyckats samla på oss 15 poäng och ligger på 14:e plats efter halva serien oroar oss föga. Vi är ju Malmö FF! Och om någon ändå skulle våga undslippa sig ”Borde vi inte köpa en anfallare snart, så att vi kan göra ett mål i alla fall…” replikeras det genast från läktaren:
- Vad ska vi med det till? Vi har haft anfallare förr. Titta på Afonso, Zlatan och Junior. Totalt värdelösa, de släppte ju aldrig bollen och försökte hela tiden dribbla av motståndarna och skjuta på mål i tid och otid. Så kan man väl inte ha det. Nä, ha lite tålamod, snart lossnar det säkert för någon av mittfältarna eller backarna.
Mig veterligen så är det bara ett lag som lyckats vinna allsvenskan på sämre målsnitt framåt än 1 mål per match – AIK. 1998 gjorde de 25 mål på 26 matcher! Näst sämsta målgörare det året var Öster med 26, de hamnade sist och föll ur.
Vad hade AIK då? Jo, en bunke slitvargar och noll konkurrens. Att missa guldet i Allsvenskan det året var en större prestation än att vinna det, fråga Helsingborg. I AIK spelade då bland andra Krister Nordin, Johan Mjällby, Olof Mellberg och Mattias Asper. Deras interna skytteliga vanns dock av anfallaren Nebojsa Novakovic med fem mål – snacka om målspruta.
- Kanske MFF skulle köpa honom, föreslog min kära sambo medan hon läppjade på teet och snabbscannade Sydis B-del.
Jag förstod inte om hon menade allvar eller bara retades.
Oavsett vilket gav det mig en anledning att inventera MFFs slagstyrka framåt. Vad har vi egentligen för anfallare idag och vad kan vi förvänta oss av dem?
Låt oss börja med Jonatan Johansson. En kompetent djupledslöpare, hyfsat snabb. Men behöver någon som serverar honom bollarna – kan i så fall komma upp i 10-12 mål på en säsong. I år kanske till och med 15 eftersom vi spelar fyra matcher fler än ifjol.
Niklas Skoog har tappat lite i snabbhet men har fortfarande förmågan att läsa spelet, att stå rätt. Kapacitet för 8-10 mål, men gör kanske mest nytta som target och framspelare.
Edward Ofere skulle kunna bli ett utropstecken. Men i så fall krävs att han får igång sitt målskytte och därmed ökar sitt självförtroende. Som anfallstank har han potential för att vara kanon, men kan också bli kalkon. Kan göra allt mellan 0 och 15 mål i år.
Guillermo Molins är en av ungtupparna som kan få sitt genombrott 2008. Han har tekniken, snabbheten och skottet, verkar dock en aning tunn rent fysiskt, men om de fem pålagda kilona i muskler som det ryktas om stämmer så kanske? Han får gärna visa att jag har fel. 4-6 mål om han spelar på kanten, 6-8 om han går centralt.
Agon Mehmeti är en kille på tillväxt. En oerhörd talang som på ungdomars vis kan blomstra under några matcher för att sedan försvinna helt i längre perioder. Allt mellan 0 och 5 mål, beroende på hur mycket han får spela. Men med ett par års allsvensk erfarenhet blir han vår nye Lasse Larsson.
Tittar vi sedan på mittfältare med näsa för målet är det främs Ola Toivonen, Johan Andersson och Jeffrey Aubynn som gäller. Babis kan nog sätta några strutar men det är mer i undantagsfall. Hans styrka ligger framförallt som framspelare.
Ola Toivonen däremot skulle jag mycket väl kunna tänka mig som anfallare. Han är tung, tuff och har förmågan att gå rakt på mål. Han kan också fungera som en utmärkt target. Får han spela i anfallet tror jag det kan bli uppemot 15 mål från hans fötter och skalle! Och han har visat att han trivs på topp, inte minst med U21-landslaget.
Aubynn kan också spela på topp, hans målsinne är dock inte lika utpräglat som Olas. Men en 7-8 mål skulle han nog kunna producera, samtidigt är det ungefär likvärdigt med vad han kan göra som mittfältare.
Sen har vi Johan Andersson. Oj, vad jag unnar honom ett genombrott. I en djupledsroll likt JJ har Johan en 8-10 mål i sig. Han är oerhört snabb och har en fantastisk teknik. Han är bättre än JJ på att utmana sin motståndare, men saknar dennes fysik och internationella tuffhet i straffområdet.
Så de som ska göra målen i år, min kära sambo, är alltså: JJ och Toivonen! Som anfallspar producerar de nämligen runt 25-30 mål tillsammans. Med Skoog, Ofere och Johan A som avbytare bör vi anfallsmässigt ha tillräcklig kapacitet för att kunna slåss om en topp-fyra placering i år. Lägg därtill ytterligare 7 mål från Aubynn, 3-4 från vardera Babis och Labinot och vi straffar fjolårets 29 gjorda mål med råge.
Att sedan Junior eller Afonso, i ett välorganiserat MFF, skickat in 20-25 mål vardera i år är något vi får försöka leva med.
