Vykort från Warszawa: ett möte med supportrar
"De var klädda i grönt och gult med fåniga gycklarmössor på huvudena. På jackorna hängde stora gula tygbollar som slängde i vinden."
En kall nordanvind har belägrat Warszawa. Jag sitter inomhus på en krog i de gamla delarna av staden och framför mig på bordet ryker det ur koppen med hett mjöd. Det är iskallt ute men jag börjar så smått tina upp efter några munnar av denna polska dryck, som har en smak av honung och en alkoholhalt likt vår starkvinsglögg. Knäpper upp min rock och lutar mig en aning bakåt i fåtöljen. Bartendern tittar upp och undrar om allt är bra. Jodå, allt är bra. Allt är jättebra.
I morgon åker vi hem efter några dagars semester i den polska huvudstaden. Dels valde vi att åka hit för att flygbolaget knappt ville ta betalt för biljetterna, men också för att här inte finns några måsten. Inga Eiffeltorn, Big Bens, frihetsgudinnor, lutande torn eller Peterskyrkor som helt enkelt måste ses för att dagarna ska bli fullständiga. I stället har vi spankulerat runt och sett medeltida vackert och kommunistiskt fyrkantigt i en härlig kombination. Ätit och druckit luncher och middagar som följts av några timmars sömn på hotellrummet. Vi har gått vilse och hamnat i kvarter som vanligtvis inte ser turister. Varit inne i någon enstaka katedral, men i ärlighetens namn mest för att tina upp. Det har varit några sköna dagar som varit som balsam för två arbetströtta kroppar. Fotboll och Malmö FF hade jag fram till för några timmar sedan inte ägnat en tanke. Det var också rätt skönt. Faktiskt.
Ewa och jag hade precis sörplat i oss en gudomlig borsjtj på en liten inrökt restaurant i närheten. Vi var lagom mätta och lätt uppspelta, kanske lite beroende på den goda ölen som hade ackompanjerat rödbetssoppan. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om medan vi promenerade. Men så dök de upp. Eller rättare sagt, först hördes de. Svagt till en början, vartefter allt starkare – till slut både sågs och hördes de.
De kan ha varit några hundra. Några stod, andra satt, de flesta hoppade. De hade samlats i en park nedanför det mäktiga Kultur- och Vetenskapspalatset, en gigantisk byggnad i gotisk stil, som det polska folket fick i ”gåva” av Sovjetunionen i all dess vänlighet i början av 50-talet. Några sånger var nya för mig, andra har hörts på arenor här hemma. Shalalala la lala la lala la lala la… Fler sånger, vars melodier är berömda men med texter av förklarliga skäl på polska, fyllde luften.
Jag stannade och lyssnade och tittade. De var klädda i grönt och gult med fåniga gycklarmössor på huvudena. På jackorna hängde stora gula tygbollar som slängde i vinden. De var till klädseln en komisk skara, men det gick inte att undgå att se hur roligt de hade. De laddade inför en match. Bortamatch, hemmamatch, inte en aning. Men de hade förfest inför en match, så mycket stod klart. Och jag blev avundsjuk på dem. Helt plötsligt kände jag en intensiv längtan efter vår allsvenska. Uppleva vad dessa supportrar upplevde, där nervositet, pessimism och oövervinnerlighet delar på utrymmet i kroppen. Diskussioner om matchens utgång blandat med sånger och ramsor.
Jag kunde naturligtvis inte stå där och glo på dem i all oändlighet, även om det jag helst ville göra var att sälla mig till dem och deras sällskap. Vi tog oss till arkaden några hundra meter bort för att proviantera skinka, korv, öl, vodka och cigaretter inför hemresan. Där dök en av dessa supportrar upp, i full färd med att flytta en kundvagn framför sig med affärens halva bestånd av ölburkar. När han kom fram till kassakön tittade han på mig och jag tänkte att han känner igen det vackra MFF-emblemet på min mössa. Så jag gjorde det mest naturliga och nickade mot honom med ett leende. Han nickade tillbaka.
I min värld var det en sekund av internationell supportersamhörighet. Kanske var det så även för honom, eller så var jag bara en fånigt leende turist som det var bäst att nicka lite vänligt åt. Jag vet inte. Det spelar ingen roll för mig. Jag hade fått en första smak för i år av det som är en av höjdpunkterna med att vara supporter – den fantastiska känslan av gemenskap.
Det är dags att knäppa igen rocken, dra mössan över huvudet och ge sig ut i den kalla kvällningen. Det slår mig att jag faktiskt inte vet vilken sport de här supportrarnas lag håller på med. Men än sen, de betedde sig precis likadant som mängder av andra supportrar gör runt om i världen, oavsett om det gäller fotboll, handboll eller volleyboll. De sjöng, de hade roligt, de var förväntansfulla. I mitt huvud maler shalalala la lala la lala la…
*************************
De här anteckningarna plitades ned på ett antal servetter på Pub Krolewski i Gamla Staden, strax bredvid det kungliga slottet, i torsdags för en halv vecka sedan. På grund av krånglande Internet och brist på tid publiceras den här texten först idag. Å andra sidan, hur ofta brukar ett vykort komma fram innan en själv?
