Inför MFF-TFF
"Hela 7395 åskådare hade tagit ledigt från mjölkning och gödsling för att se MFF vinna med 2-1 i vårt första allsvenska möte."
Jag vet inte varför det aldrig vill tända till mellan oss. Är det för att vi är hela 16 år äldre? Eller är det alla våra tunga meriter som flera SM-guld och cupsegrar, som gör att vi upplever avståndet till TFF såväl ointressant som ointagbart. Vi hör deras ständiga tjat om att de minsann fick självaste Blackburn Rovers på fall, och var nära att lyckas utföra samma bedrift med en skön romarinna som Lazio och därför inte tycker det är så märkvärdigt att få oss på rygg. Inte ens dessa fakta kan få fart på derbyadrenalinet. Vi vägrar att låta oss imponeras. Vad är det mot våra framgångar i Europacupen? Det är en avgrund mellan klubbarnas meriter. Vi har svårt att ta dem på riktigt allvar.
Men de är ju trots allt vår närmsta granne i det svenska fotbollsfinrummet och har endast en halvtimmes resa hit för att få sig en omgång. Men ändå, det vill inte säga klick. Stämningen blir aldrig särskilt påträngande. Beror det kanske på att de aldrig vill släppa till, utan bara slår ifrån sig och vill att tiden skall gå när vi träffas? Och inte finns det många beundrare heller, när det bjuds på ljummen underhållning vid kanten till havet som leder ut till den stora världen. 13 hela säsonger har de nu varit paneltupp i allsvenskan, stående i en vrå och hoppats på en stund i strålkastarljuset, ängsligt betraktande dörren som står på glänt ut till kylan i superettan.
Ja ja, 1992 bjöds det upp till skånsk kadrilj på logen när klubben faktiskt blev bäst i Skåne.
Ja, ja vid millennieskiftet dansade råttan på bordet om liknelsen tillåts. Men snart kom katten hem igen och allt blev som vanligt, såsom det alltid skall vara.
Jag minns så väl första gången som TFF lite blygt tog sig in dit vi har hört hemma sen urminnes tider. Året var 1985 och majsolen sken över den bördiga jorden på Söderslätt på väg till staden Trelleborg. Färjestaden med sitt vackra gamla vattentorn, vars inre är fantasifullt dekorerat av min farfar. Hela 7395 åskådare hade tagit ledigt från mjölkning och gödsling för att se MFF vinna med 2-1 i vårt första allsvenska möte.
Men inte tände det till. Inte alls som när de randiga utanför Ven försökte sticka upp, med elakingar som Claes Cronqvist eller eleganter som HP i spetsen. För att inte tala om, ja ni vet de där i rött och blått, nära gränsen till glesbygden.
Nu har det ändå blivit några träffar med TFF genom åren. De flesta lika upphetsande som när Tre Kronor möter Finland för tjugonde gången på året. Det är dags nu igen. Visserligen bara på skoj, men ändå med lite allvar. Malmö FF mot Trelleborgs FF.
Välkomna till Kulladal, TFF. Resan är inte längre än för Tottenham från White Heart Lane, till Chelsea och Stamford Bridge. Det borde alltså kunna ses nästan som ett äkta stadsderby med all den kittling detta innebär. Trelleborgs FF är en ung klubb som beundransvärt nog har placerat sig som nummer fyra av de skånska klubbarna i maratontabellen. En klubb som alltid har haft goda relationer med MFF. Massor av spelare har representerat båda klubbarna. Till och med MFF-ikoner som Bosse och Krister har haft en tid i mörkblått.
MFF:s största allsvenska seger kom 1997 då TFF försökte sig på att spela sig till segern, med resultatet 5-2 som följd. Att vi sen har förlorat med 1-4 en gång vill jag inte nämna. (Oj, förlåt det var inte meningen.) Nu försöker den sydligaste allsvenska klubben sig på sin fjortonde säsong i finrummet och det med Tom Prahl som general. Det bör väl borga för nytt kontrakt. Prahl är en överlevnadskonstnär och Ljungskile är med på den långa resan fram till att höstens vemodiga lövfällning stänger säsongen.
Hittills har de spelat tre matcher i år:
Hansa Rostock – TFF 3-0
HBK - TFF 0- 2
Herfölge BK – TFF 0 - 0
Malmö FF har gått ut lite lugnare, kanske klokt medvetna om att det är en längre säsong än någonsin som väntar. Segern mot Lyngby var trots den tidiga timmen hoppingivande. Jeffrey ville genast visa vem han är. Men framförallt, mål av vårt svar på Adebayor (inga exakta jämförelser i övrigt, men visst finns det paralleller). Och visst finns väl fortfarande hopp om att det lovande råämnet kommer att slipas till ädlare glans detta år. Ofere, vi är många som tror på dig. Fortsätt nu på samma sätt mot TFF. Hoppas också på att mina personliga begåvningsfavoriter Molins och Harbuzi mer och mer denna säsong tar det långa steget från talanger till storspelare.
Vilken startelva som Roland väljer på lördag är omöjligt att gissa. Massor av avbytare så klart. Gallringen i truppen börjar väl snart. Utkristalliseringen av vem som blir kvar blir tydligare för varje match. Själv ser jag faktiskt endast fyra spelare, som om inte skador sätter stopp, kan vara säkra på en plats i premiärlaget när vi mot IFK Göteborg en afton i mars låter ridån gå upp för historiens första 16-lagsallsvenska. Denna säkra kvartett bör vara. ”Sankan”, Daniel, Safari och Vincents. Tycker mig höra Dixon och Anders Andersson protestera vilt. Likaså många forumister kan jag tänka.
Sen är det kamp för de övriga om att få dra på sig den himmelsblå. En kamp som kommer ett steg närmare sanningen nu på Kulladals IP.
Mötena mot TFF måste snart uppnå en större prestigevärdighet. Pressen, publiken och spelarna bör hjälpa till. Trelleborgs FF förtjänar det. Den skånska fotbollen behöver det. Är det svårt? Tänk på vissa vägskyltar! Tänk på lidande på Vångavallen! Låt det äntligen tända till mellan våra klubbar!
Kära publik! Ni som nu står där i vårsolens glans på Kulladals IP: Sänd gärna en tanke till två av våra största som sett sina karriärer ta sin början just här - Ingvar Svahn och Stefan Schwarz.
